Hedwig

Klockan är halv elva på kvällen och jag är supertrött. Det har varit en lång dag. Jag känner att huden i ansiktet stramar lite efter en hel dag i solen och jag är trött i ”sinnet” efter att ha varit på spänn sen i morse.

Idag har vi nämligen hämtat vår nya båt. Den båt som vår dotter Emma har döpt till HEDWIG (hon är Harry Potter-fan, och ni vet ju vad den vita ugglan heter…) Äntligen har vi ett riktigt namn på en båt! Första båten hette ju Gurgela och den andra Bubbel, men nu som sagt har vi hittat ett kvinnonamn!

Vi började dagen med att åka till båtfirman där vi fick nycklar, tio manualer och massa goda råd. Sen åkte vi ut till bryggan där de alltid lämnar ut sina båtar….

Glada av förväntan gick vi igenom båten och såg till att allt som skulle finnas ombord fanns där…

Sen åkte båtsäljaren, Uffe, ifrån oss och vi fick äntligen vara ensamma med Hedwig. Vi packade in allt vi hade haft med oss i bilen i de olika stuvutrymmena och lärde känna vår nya båt. Per läste manualer och kände och klämde på den nya tekniken. Vi hade ju förberett oss på några timmar vid bryggan så detta var helt okej för oss båda. Vi hade med oss lunch och kaffe och hade det härligt i solen.

Efter tre timmar kände vi oss redo och lade ut från bryggan. Efter hundra meter tänkte Per dra på gasen lite för att komma iväg. Då lade motorn av.

…

…

…

OJ. Det här hade vi inte väntat oss. Det blåste rejält och vi kände hur vi snabbt drev mot den motstående stranden. Per gjorde allt han kunde för att få fart på motorn igen, men inget funkade. Jag bad honom trycka på knappen så att ankaret skulle släppas i. Det visade sig att det inte heller fungerade…

…

…

…

Vi hade ju packat båten ”med det vi kände var nödvändig” och en av de sakerna var ett plättankare, så det kastade jag i. Tyvärr tog det inte alls. Det bara draggade…..

Ytterligare ett ankare ingick i båtköpet så Per slet fram det också, men såg att det inte satt fast i någon tamp, så jag kastade mig bak i båten och letade upp en lång lina som Per snabbt fäste i ankaret. Även det hystades i plurret.

Nu har vi alltså ingen motor, stark blåst och två draggande ankare. Just nu måste jag erkänna att jag inte kände mig helt glad. Det sköna i eländet var dock att Per och jag var helt lugna och helt sams. Vi försökte bara lösa situationen. Ingen var arg. Ingen var upprörd.

Jag såg hur land kom närmre och närmre. Per ringde till båtfirman och bad dem komma och hjälpa oss. Jag började klä av mig skorna. Tog ut telefonen ur fickan. Tog av mig klockan. Jag gjorde mig redo för ett bad. Jag tänkte inte låta vår helt sprillans nya båt åka upp på land. I alla fall inte motorn….

Till slut kände vi hur ett av ankarna tog lite fäste. Inget rejält hugg, men ändå fäste. Då var vi cirka 6-7 meter från land…. puh! Samtidigt såg vi en pickup komma åkande på andra sidan vattnet. Två killar hoppade snabbt i en båt och kom i full fart mot oss. Räddningen.

Allt gick fort. Helt plötsligt har vi fått en tamp från den andra båten som vi kan lägga runt vår knap. De backar långsamt bakåt och börjar dra oss långsamt, långsamt från land. Per tar upp ankaret som inte har något fäste. En av killarna hoppar ombord till oss och börjar leta fel i aktern. Jag plockar upp ankaret som haft en anings fäste och har kontakt med killen i andra båten, så vi har koll på läget. Allt medan Per och mekarkillen löser eländet med motorn.

Tydligen hade bensinslangen fått en kink som hindrade bensinen från att flöda fritt. Den hade kunnat släppa igenom tillräckligt mycket bränsle för att ligga still vid bryggan och mysa, men så fort Per hade försökt gasa på så dog den. Det löstes ju enkelt och sen purrade Hedwigs motor gladd igen. Ankarspelets automatsäkring hade av någon anledning löst ut. Lika enkelt att fixa. Båda väldigt irriterande….

Vi tackade för hjälpen och andades ut, men var ändå inte lugna. Vi litade liksom inte på att det skulle funka, så vi tog det mycket lugnt och provåkte lite fram och tillbaks innan vi åkte ut från Norrtäljeviken.

Vi skulle ju ”köra in motorn” genom att inte köra med över 4000 varv så vi tog det lugnt och åkte förbi både Lidö Krog, Fejsans Sjökrog och Furusunds gästhamn på vägen hem.

Vi kände tydligt hur bra Hedwig tog vågorna, vilka härliga funktioner hon har och hur kul det är med en båt som är gjord för sjön, och skulle nog varit lyriska om det inte varit för den jobbiga starten. När vi kom till bryggan var vi liksom ”spända” ännu…

När vi kom hem tog det några timmar innan vi kom oss för att komma därifrån också. Vi ville liksom umgås med henne.

Jag är tacksam för dagen, men är trött.

Hur kan man inte vara glad när man är i skärgården?

Låt oss hoppas att det här var sommarens ”höga puls” och att det nu blir lugnt och skönt och härliga båtturer!