Idag sken solen som en tok när jag vaknade. Det gav så sjukt mycket energi att jag hoppade upp ur sängen och ställde fönstret på vid gavel. Per grymtade att ljuset var som en laser i ögonen, men jag log! Tänk vad lite ljus gör för humöret! (Jo, jag drog för gardinerna så han slutade att gnälla, men fönstret fick fortfarande vara öppet, så jag kunde känna och höra vädret)
Efter frukost och lite fixande inne i huset gick vi ut i solen. Pappa följde med på promenad och vi gick och kikade om ramslöken hade kommit upp. Det hade den gjort, men väldigt försiktigt. Det är långt kvar tills den går att skörda. Jag gissar att den inte gillade det höga vatten som kom och lade sig över löken för några veckor sen. Saltvatten kan ju inte vara bra… Blåsipporna verkar dock inte bry sig. De blommade för fullt!
Nere vid eldningsplatsen satte pappa sig vid den hemmabyggda sittplatsen. Vi såg ett stort fågelägg på marken under skrakholken och tänkte att det nog kläckts några små ungar i år.
När vi kom runt ”hörnet” till hamnen så såg vi hur vattnet hade sjunkit undan sedan förra gången vi var här. Det är typ normalnivå nu. Det syntes dock tydligt att det kommit in ännu mer sand in i hamnen. Längst borta där bryggan möter piren ser man en sandbank som inte var där förra året.
Naturen tar alltid över och bestämmer hur det ska vara. Att människosläktet lade massa pengar på att muddra upp hamnen för bara några år sen, det bryr sig moder natur inte ett skit om. Här ska det vara sand! Jahapp….vi får se om vi får in båten här i sommar eller om vi kommer göra ett sanddike på botten varje gång vi åker ut och in i hamnen 🙂
Att det är sand vid badbryggan gör mig dock ingenting. Det finns ju massa sten på land. Min morfar var väl den som lade dit dem en gång i tiden för att skydda hamnen.
För några veckor sen var det så högt vatten att till och med trädens fötter låg i vatten här. Nu är det mycket lägre vatten och man kan ta sig en stenig promenad här.
Eftermiddagen ägnade vi åt en kaffepaus hos pappa och Kina och en videodejt med Martina och Göran. Sen förberedde vi lite matlagning innan vi körde ytterligare en videoträff. Denna gång med släkten från Pers sida.
Vi riggade datorn, snackset och champagnen i god tid innan ”mötesstarten”
Sen möttes Hertzarna från Göteborg, Lund, Uganda, Stockholm, Södertälje och Blidö över etern. Det var härligt. Vi kan ju inte ens träffas i vanliga fall, så det är konstigt att det behövdes Corona för att få oss att komma på att detta videoumgängessätt finns….