Idag skulle min lillasyster Johanna fyllt 40 år om hon hade funnits kvar här bland oss.
När jag tänker på henne så minns jag hur vi bråkade konstant under några år. Så där som syskon gör. Jag minns att jag, i ren frustration över att behöva vänta på att få tillgång till spegeln innan vi skulle till skolan, tog en kökssax och klippte av den hårlock som tydligen inte ville låta sig tämjas på hennes huvud. Oops…
När jag tänker på henne så minns jag hur hon lyssnade på samma LP-skiva om, och om, och om igen tills jag skrek ut min frustration och försökte få henne att byta låt. Utan framgång. Hon var smartare än jag och hade låst dörren till sitt rum 🙂
När jag tänker på henne så minns jag hur vi pratade om allt som är viktigt och hur vi kom nära varandra under hennes sista sommar och hur hon klappade mig på min gravidmage och bad mig ta hand “om den där” innan hon åkte iväg på sitt livs sista semester…
Åren går, men det är precis som min syster Susannas tatuering säger: Johanna är älskad och saknad. Alltid.
❤️
Så fint. Så sorgligt. Hon försvann alldeles för tidigt. Livet ska inte ta slut “mitt i”.
Så fint att hon fortfarande får leva kvar genom era minnen och samtal. Stor kram till dig och dina. <3