Jag har inte varit hemma nåt idag. Jag åkte vid halv åtta och kom hem halv tio. Då stöp jag i säng. Den här vyn är allt jag sett av hemmet idag:
Ändå målade jag nyss naglarna. Är det smart? Tror ni de kommer vara blanka och fina när jag vaknar? Knappast va? Lack ska ju torka… Jaja, nu är det gjort!
Timells skärgårdskök
Underbar kock. Härliga programledare.
Idag har vi haft vinter, vår och sommar på en och samma dag. Brorsan njöt när hagelskuren bombade oss under vår fikastund vid bryggan. Han är lite knäpp nämligen 🙂
Jag uppskattar verkligen skärgården. Speciellt den här ön av alla öar i vårt avlånga land. Den som jag haft den extrema turen att få växa upp på. Inte så där som “alla” säger “Jaha, Blidö – ja, där har jag vuxit upp” fast de menade att deras föräldrar hade ett sommarställe här när de växte upp. Nä, jag har verkligen bott här. Lidit mig genom kolsvarta vintrar och pulsat genom snö de 1,3 kilometrarna som krävdes för att komma fram till skolbussen. För att sen få bo i paradiset från april till oktober och inte ens fattat att jag varit i paradiset, eftersom det var “hemma”. På riktigt alltså “växt upp på” Ön i solen – BLIDÖ!
Speciellt älskar jag ön när jag då och då kan förmå mig att känna lugnet.
Idag har jag känt det. Jag har inte gjort ett skit på hela dagen. Förutom att andas.
Ett andetag.
Ett andetag.
Ett till andetag.
Så jäkla skönt!
Jag har jobbat idag. Jag gjorde dock inte som Per och åkte in till stan för att göra det. Nä, istället satt jag vid köksbordet i Vitsippan och jobbade. När det var dags för lunch kokade jag lite te och bryggde kaffe, bredde några mackor och gick ut för att se om jag och Emma kunde hitta någon i grannhuset. Kina var på väg hemfirån för att gå på vuxenkalas (som Maja kallade det lite senare), men Pappa hittade jag längst bak på tomten. Han var i färd med att grilla korv över det som fanns kvar av gårdagens stora brasa. Ungarna hade fått varsin hemkarvad grillpinne och där satt de och mös.
Emma och jag gjorde dem såklart sällskap. Det var den trevligaste bokslutslunchen jag kan minnas 🙂
Dagen som började med snö, slutade i gassande solsken. Snacka om vårväder!
När jag gick över till pappas tomt för att titta till elden som vi var delvis skyldiga till eftersom vi lagt mycket ris på den efter trädfällningen så råkade jag titta uppåt mot den blå himlen. Där såg jag den här vackra blomknoppen. Fin va?
Per och jag gick ner till bryggan och tog oss en kopp kaffe och det var helt ljuvligt där nere. Solen sken och även om det blåste en del så satt vi i lä eftersom det blåste från norr (då har vi alltid lä).
Det är väldigt lågt vatten just nu. Båda våra storstenar är lätta att nå torrskodd.
Ni kanske ser hur ljuvligt vi hade det?
Strax före klockan fem åkte jag ut och hämtade Emma vid bussen. Det är första gången sedan jul som hon är ute på ön och ön tog emot henne väl! Hon blev nämligen direkt bjuden på champagne av en av grannarna (som är en gammal barndomsvän till mig). Självklart intogs även den nere vid bastun.
Efter champagnen gick vi upp till grannen för att äta middag. Först hade dock hennes barn satt upp en tipspromenad. Vi blev indelade i lag och fick tipskuponger att fylla i. Jag, min barndomsvän och hennes fyraårige son blev indelade i ett av lagen och tillsammans försökte vi besvara alla frågor.
Den här glassfrågan var det faktiskt fyraåringen som kunde svaret på! Utan honom hade vi inte haft alla rätt! Underskatta inte småkillar säger jag bara!
Sen började jag nästan gråta… Jag såg nämligen det här “huset”. Somliga kallar det vedbod, men i min ungdomsdagar (alltså för ca 35 år sen) så var det här en tidningsredaktion. Tidningen MALO utgavs under sommarhalvåret och det var jag och min kompis som stod för allt från nyheter, annonser, serier och korsord i tidningen. Oj, vad vi lekte i den där boden som på den tiden innehöll ett bord och en träbänk (inga vedträn så långt ögat nådde). Hur kan boden stå upp ännu?
När äldsta dottern i grannhuset såg min glädje över att se boden, så sprang hon och hämtade nyckeln, och jag fick kliva in….
Det var verkligen jobbigt/roligt/härligt/underbart/sorgligt att gå in där. På insidan av dörren såg jag våra barnbokstäver där vi skrivit att det var mitt och vännens hem…. På väggarna satt fortfarande de tapeter som vi fått av pappa och Kina för att pynta vår redaktion, på en av väggarna fanns fortfarande vår “namnlista” kvar. Där brast det lite….i alla fall inombords. På den väggen kunde jag läsa alla mina barndomsvänners namn. Dessutom fanns föräldrar och syskons egenhändiga namnteckningar där. Min mamma har inte bott på den här ön på evigheter, men hennes namn finns där. Min lillasyster Johanna finns inte med oss längre, men i boden finns hennes namn skrivet. Jag stod länge i boden och insöp känslan. När jag klev ut ur boden fick jag sällskap av en annan granne som är född samma år som Johanna och som lekte med henne som liten. Han berättade om hur de brukat leka ihop. Vi delade en tyst tanke och sen låste vi boden om barndomen igen.
Stor kväll! Tack för att jag fick uppleva den, kära vänner!
Idag vaknade vi till en vit skärgård. Lite snopet, fast vi visste om att det skulle bli snöigt. När jag tittade på Pappas hus genom fönstret såg det ut så här:
Nu när jag bloggar ser det ut så här:
Visst föredrar man sol och grönt?
Vi ser inte så mycket av havet från vårt hus. I alla fall inte om man tänker på att vi bara bor 120 meter från vattnet. När vår granne nämnde att han ville ta bort lite träd, men inte hade möjlighet att ta ner dem så erbjöd vi oss snabbt att ta ner dem.
Vi köpte en motorsåg och min pappa instruerade Per hur han skulle använda den. Idag fällde vi hälften av de träd grannen hade pekat ut och det blev faktiskt stor skillnad för oss.
(Pappas hus till vänster. Vitsippan (vårt hus) till höger.)
Det är svårt att visa resultatet på bild för ögat uppfattar mycket mer vatten än vad kameran gör, men här är ett försök:
FÖRE
EFTER
