Jag har ont i mitt knä. Det är ju inte någon nyhet att mitt vänstra knä trasslar. Det har det ju gjort sedan jag var femton år, men nu har det faktiskt funkat ganska bra på sistone. I lördags satt jag dock på en filt i fyra timmar och hade knät snett åt sidan vilket det inte tyckte om. Jag har därför inte kunnat gå mina morgonpromenader på några dagar.
Ikväll tyckte ändå Per att vi skulle gå ut. Även om det nu skulle bli en något långsammare och försiktigare promenad så skulle vi ju kunna andas lite och skrämma knät till att förstå att det inte är någon vits att löka. Det är lika bra att det läker!
Sagt och gjort. På med kläderna. Upp med hästsvansen och ut!
Blommorna utanför dörren (Lupinerna) har börjat blomma!
Vi gick ut på motionsspåret precis som vi brukar göra och idag hade jag ju tid att fotografera lite av det vi alltid bara kutar förbi.
Nedklottrade bänkar med klok text blev en sådan sak.
Jag är faktiskt inte heller så himla förtjust i sånt folk, men frågan är hur smart man är om man klottrar? Det här är dock enda stället jag hittat med hela meningen utskriven. Oftast hittar vi bokstäverna “HSP”, men nu vet vi vad det står för.
Vi passerar ju både Rösjön och Väsjön under promenaden och här ser vi den förstnämnda.
Där på andra sidan vattnet ligger Täby. På kvällen har de helt klart dragit vinstlotten. De har solen. Vi såg och hörde hur folk satt i solen och grillade och skrattade. Lite avundsjuk blev jag allt.
Jag tror att vi kanske också var lite HSP, men vi avvek från motionsslingan och gick in på stigen som leder ner till en av alla grillplatser “bara för att det är så fint”. Det är dock inte det allra bästa underlaget för ett ostadigt knä.
Det är ju inte helt livsfarligt heller i och för sig…
Nere vid en av grillplatserna hittade vi ett stort gäng barn och vi antog att de hörde till tälten uppe på ängen. Scouter månne?
Vi gick ut på motionsspåret igen och tänkte oss en lite längre promenad än vanligt eftersom vi inte gick så där superfort.
Längs med spåret hittade vi humleblomster, midsommarblomster, smörblommor och liljekonvaljer. Är det sommar redan?
Sen kom vi fram till Rösjön! Där sken solen som en tok och näckrosorna hade kommit upp till ytan.
Här och där kunde man se hur fiskarna slog i ytan. Per funderade på om man skulle lägga i en liten båt…
Båtens propeller skulle väl fastna i näckrosorna?
Det är ingen dum utsikt man har från toppen av slalombacken. Tar man fart så kommer man ju rakt ut på sjön på vintern…
Vi hörde hur det rörde sig uppe i skogen så vi tog för andra gången en liten avstickare från motionsslingan. Den här gången gick promenaden till hoppbacken. Det här är Mälardalens enda året-runt-öppna hoppbacke!
Nedanför backen stod två äldre män och peppade de fyra killarna som precis hade klättrat de 276 trappstegen upp till toppen av backen. Snart skulle de hoppa! Per fick, under tiden vi väntade, höra om hur gubbarna fortfarande hoppade i backen och hur den ena av dem fortfarande tävlade i Veteran-VM. Riktigt coola gubbar alltså!
Sen var det dags för hopp! Det visade sig att en av killarna gått i Marcus klass. Alla har vi olika hobbys. Jag vet inte om jag skulle välja just den här förstås…
När myggen blev för jobbiga och vi insåg att vi stått stilla alltför länge begav vi oss hemåt igen!
Väl hemma visade det sig att vi tagit oss runt 7,5 kilometer. Inte illa pinkat för ett trasigt knä! (Att det tog oss 1,5 timme behöver vi ju inte säga något om…)