Tjock is

När vi idag kom hem från ön, så åkte Per direkt vidare mot västkusten. Jag föreslog för Marcus att vi skulle gå ut och köpa oss en frukost (till honom) och en lunch (till mig). Vi kunde ta med dem till Edsviken och mysa i solen. Han tyckte det lät som en bra idé och vi klädde på oss och gick ut.

Efter en kort promenad till den närliggande Shellmacken så gick vi till Edsviks Konsthall och det höga berg som finns där.

Från vår utkiksplats kunde vi se hur långfärdsskridskoåkande människor njöt av samma fina väder som vi.

Vi satt där på berget och åt. Det gjorde inte direkt ont…

Man kan faktiskt säga att vi njöt.

När rumporna började bli lite för kalla för att sitta kvar och när maten var uppäten, så gick vi ner från berget och gick runt viken. Vid Edsbacka slott matades fåglarna som vanligt av snälla småbarn och gamla farbröder.

Marcus stod tålmodigt och väntade medan jag envist försökte fotografera en fågel medan den flög. Det totalmisslyckades förstås…

Här är tråkmånsarna simmandes…

Den här bilden sprider dock lite glädje. Varför? Jo för att det är knölsvanar på bilden. Vad jag förstår är det alltmer sällan man ser den typen. Det är väl mest sångsvanar nuförtiden… Eller nåt. Jag blir glad varje gång jag ser en knölsvan (eller två) i alla fall 🙂

Jag blir glad (och stolt) när jag ser den här bilden också.

Soldyrkande M.

Vi fortsatte till slut vår promenad över till Edsvikensidan av vattnet och kunde då se Edsbacka Slott från andra sidan viken.

Där bestämde Marcus att det var dags att bege sig ut på isen. Den visade sig vara lite hal…

Eftersom “pojkar alltid är pojkar” så skulle det faktumet såklart utnyttjas!

Han sprang omkring och kanade och hade hur kul som helst!

Själv hade jag fullt sjå med att stå still!

Det var nämligen BLANKIS under det lilla lagret av snö som lurade oss att tro att det skulle bli en lätt promenad över viken.
 

Det syns nästan på våra spår att vi nog faktiskt inte GICK över isen. Vi KANADE och GLED.

Till slut var vi i alla fall tillbaks på vår Landsnorasida av viken och äventyret var över. För den här gången!

 

Det här inlägget postades i Mias dag. Bokmärk permalänken.