Vi är hemma nu!!!! Fast vi sover…

Nu var det ett tag sedan vi sågs här på bloggen (Annalena och jag har befunnit oss i radioskugga), men jag ska försöka få er på banan igen. 🙂 Häng med nu så får ni höra vad som hänt sen sist!

I fredags morse packade vi det allra sista som gick att packa. Detta eftersom vi visste att vi skulle få ont om tid senare under kvällen. Vid frukostbordet behövde jag inte ens se mig omkring för att be någon om att få en kopp te. Tekillen kom direkt till vårt bord och hade hällt upp te innan jag ens satt mig. Jag gissar att gårdagens utskällning som han fick av sin chef var fräsch i hans minne. Stackarn.

Innan vi lämnade hotellet för att åka till jobbet så dubbelkollade vi med hotellet att de verkligen hade bokat en flygplatsbil till oss. Det hade de gjort. Härligt!

Vi åkte till jobbet flera timmar innan vi egentligen börjar. Detta för att få så många arbetstimmar som möjligt innan avfärd. Hela kontoret var tomt och det tackade jag verkligen min lyckliga stjärna för när jag insåg att jag återigen fick magproblem. Det gjorde ont som attan och mer. Skit också!!. Med värkande mage satt jag sedan och jobbade en stund innan det var dags igen. Nämen, skit också! Det var ju det här som inte skulle hända… Annalena såg hur jag satt och led och sa att det nog var dags att medicinera. Jag svalde en Imodium Plus och höll tummarna för att den skulle funka.

Det verkade den göra för jag kunde sen sitta och jobba med alla som satt upp sig på ”väntelistan”. Min närmsta kontakt, Samal, kom över och jag trodde han ville fråga mig något, men det visade sig att han bara ville berätta att han var toknöjd över att ha utfört en ny arbetsuppgift för första gången. Kul att se hur de sätter heder i sina uppgifter. Jag körde vidare i full fart under dagen. Jag satt hos en den ena och en den andra och kämpade på för att hinna med allt innan avfärd. Annalena satt som vanligt borta i sin hörna och kämpade även hon.

Som avslutning på veckan höll jag och Annalena ett summeringsmöte med de högre cheferna. Sen var det dags för det som vi svenskar inte riktigt är bekväma med: ALLA på hela kontoret, oavsett vilket Manpowerland de jobbar med, samlades för att tacka deras två svenska gäster för veckan. De applåderade och höll tal och jag och Annalena kände oss lite obekväma med situationen. Vi är inte vana. När jag dessutom ombads hålla tal inför alla dessa cirka 80 personer var det kört och det var bara att släppa alla svenska fasoner och köra. Jag höll alltså tal på engelska inför en hel hög med folk som såg ut som om det inte fanns något intressantare i världen än att höra vad jag sa. Hua! Jag tyckte ännu mer synd om Annalena som direkt efteråt fick frågan att göra detsamma. Hur gör man det när jag redan sagt allt? Hon fixade det dock med bravur!

Allra sist fick vi varsin påse med presenter och jag tror jag kan gissa vad som ligger i paketen. Vi får se! Jag återkommer om detta! (Jag inser nu att jag packat ner något i min resväska utan att veta vad det var. Det var nog inte så smart….)

Vi lämnade kontoret och ALLA chefer följde oss nerför trappan och ut på gården för att vinka av oss och vår bil. Kan ni föreställa er att detta någonsin skulle hända i Sverige?? Det kan inte vi!

Nu var det dags! Nu skulle vi få se något av Indien som inte är hotell Fortune eller IBM office. Jyoti ställde upp som chaufför och den här gången följde Raghu också med. Detta eftersom han är en äkta Bangalorian.

Det krävs detaljkunskap om alla små vägar för att hinna se så mycket som möjligt på bara några timmar. Raghu och Jyoti ställde alltså upp som privata guider ett par timmar i Bangalore innan vi var tvungna att lämna landet. Snacka om snällt!! Man ser så mycket intressant från bilen…

De började med att visa oss Tippu Sultans Palace. De skrattade gott när de såg att de som äkta Indier fick betala 5 rupies medan jag och Annalena fick betala 100 rupies. Det är tydligen inget konstigt, utan så har staten bestämt att man ska göra. Man ska sno pengar av turister. Det vi dock måste lägga till är att 100 rupies är drygt 14 kronor. Vi blev alltså inte direkt fattiga.

Nästa stopp blev Bulls temple. Här såg vi de största fladdermöss jag någonsin sett i mitt liv. Jag lovar att de säkert hade en halvmeter mellan vingspetsarna!! På sant!! Det är inte normalt! Fy vad jag var rädd!!

Tredje stopp blev det extremt stora Hare Krishna templet, Isckon. Här var jag med Linda förra gången jag var i Indien (känner du igen dig Linda?), men det var kul att se det igen. Här hade vi verkligen tur på turen för Raghus kompis jobbade här så istället för att stå i kö i cirka 1½ timme så gick vi rakt in i VIP-ingången och blev personligt ledda igenom hela templet. Vi gick hela tiden innanför avspärrningarna och hann med hela templet på mindre än en kvart. Det kanske inte gav så mycket detaljkunskap, men vi hann se och höra mycket och vi hann skänka en stor slant till stadens hemlösa barn. Templet ger nämligen varje dag mat till mer än 2000 skolor och till så många hemlösa barn de kan. Det kändes behjärtansvärt och nödvändigt!

Efter den här snabbturen runt Bangalore, där vi måste erkänna att själva bilresan i sig var otroligt givande och antagligen kommer att ha satt störst spår i våra minnen (speciellt eftersom vi fått så mycket muntlig info om hur Indien fungerar och så vidare) , så var det dags för oss att kasta i oss lite mat. Idag blev det en liten kinakrog. Snabbt, Gott och Enkelt!

Vi kom till hotellet trekvart innan vi var tvungna att åka mot flygplatsen så nu gick det undan. Vi tvättade fötterna NOGA eftersom vi gått barfota i alla tempel och kastade ner de presenter och småsaker som vi inte packat i morse. Annalena slängde alla möjliga saker hon inte längre behövde och jag följde hennes spår. Övervikt är tråkigt och schampo finns väl hemma i Sverige?

Utcheckningen från hotellet skapade lite förvirring och jag tror att vi betalt lite mer än vad som var tänkt, men till slut så var vi återigen ute i den livsfarliga indiska trafiken. Äntligen på väg hem!!

På Bengaluru Airport såg vi sjukt många lösspringande hundar (jojo, vi har lärt oss att man inte får döda dem, men varför har de så många ägarlösa hundar?), men mest fascinerades vi över att vi var tvungna att visa pass och biljett för att ens få komma in i byggnaden. Här är det minsann inte läge att få följa med sina nära och kära och vinka adjö…

Vi borde ha lärt oss att Indiens formaliteter inte följer Sveriges, men det har vi inte, för jag kan inte låta bli att nämna att de gör så mycket onödig administration här nere… När vi stod i kön för att få checka in så fick vi ett ”departure”-dokument. Vadå? Får jag inte lämna landet om jag inte fyller i samma saker som jag fyllde i när jag kom in i landet? Sen checkade vi in (båda väskorna fixade maxvikten precis) och fick två röda adresslappar i var till vårt handbagage. Vi tittade på dem och såg att de var till för adressen så vi struntade i den. Vi skulle ju inte direkt lämna ifrån oss väskorna.

Efter att vi tagit oss upp en trappa så fyllde vi i det där formuläret…

Sen var det återigen dags för en kontroll av pass, biljett, formuläret och stämplade precis överallt, t.om. på varje sida om perforeringen på boardingcardet. I säkerhetskontrollen, ytterligare femtio meter bort visades alla kvinnor till en kö som ledde till ett omklädningsbås. Där blev man visiterad av en mycket sur dam. Här insåg vi också att lapparna till handbagaget är betydligt viktigare än vad vi trott. Här får minsann inga väskor komma igenom omärkta. Vi fick varsin ny lapp till väskan där vi nu bar våra handväskor för man MÅSTE markera sina handbagage med lappar! Frågan är bara varför…

Annalena hade ju hört om mitt misslyckade försök från 2008, men gick ändå och frågade om hon inte kunde få köpa lite whisky att ta med sig hem till Sverige. Det fick hon inte. Det är visst samma för alla. Enda fördelen är att hon slapp betala för den och sedan se den kastas i en soptunna, som jag fick se för tre år sen. Istället åt vi på Pizza Hut och fördrev tiden på det bästa sätt vi kunde komma på.

När vi skulle gå ombord på planet så hade vi tagit handväskorna ur handbagaget och hade då en bagagelapp för lite om man tänker sig regeln ”en lapp per väska” och var tvungna att stanna och lägga in i handväskan i handbagaget och sen passera för att se ta upp handväskan igen. Vad det gjorde för skillnad rent säkerhetsmässigt att jag la den lilla handväskan inuti datorväskan och bar den igenom kontrollen förstår jag inte…

På planet hade jag och Annalena platser bredvid varandra, men ett par med ett litet barn hade inte bokat bestämda platser och hade hamnat isär. De ville att vi skulle sitta isär istället under hela resans 10 timmar. Vi hade ju självklart bokat att sitta ihop eftersom vi vill kunna prata och så vidare. En annan barnfamilj undrade hur de tänkt när de inte bokat platser? Vi stod upp och väntade tills planet rullade för fullt på flygplatsen. Hjälp var skulle vi sitta? Mannen som ville ha en av våra platser vägrade släppa in oss. Han ville ha platsen! Till slut tog en flygvärdinna tag i det här och fixade två platser, på var sin sida om gången. Perfekt!!!:

Under resan försökte vi sova så mycket det gick. Annalena sov en hel del och för mig gick det bättre än i vanliga fall för jag sov nog i två timmar eller nåt. Sen såg jag filmerna ”Stupid, Crazy, Love” och ”The Help” och lyssnade på ljudbok av Martina Haag och bara ”var”. Det var trångt, det var ömsom varmt och ömsom kallt, det var återigen slut på den vanliga maten och vi fick äta äcklig vegetarisk och uppenbarligen indisk mat som ramlade isär och vad mer man nu gör när man flyger.

Vad ska man säga om mellanlandningen? Kanske att det var så kyligt att det kom vit rök ur Annalenas mun när vi hoppade över från flyget till bussen som skulle ta oss till terminalen och att vi shoppade lite. Ja, och så att jag skrev det mesta av den här texten där när jag ändå var tvungen att vara vaken 🙂

Under den sista flygresan hem summerade vi veckan som gått och kom fram till att vi verkligen uppskattat varandras sällskap, hjälp och stöd och att vi gjort ett bra jobb! Vi är Jyoti, Raghu, Samal Srini och de andra evigt tacksamma eftersom vi inte hade lyckats se eller höra något annat än hotellet och kontoret under våra enstaka lediga timmar om det inte hade varit för dem. Vi konstaterar också att förra vistelsen 73 strömavbrott lätt vinner över denna vistelses enda!

Vi har också följande tips till nästa omgång Indienresenärer:

• Kräv Economy extra på flyget så att ni sitter skönt under 10-timmarsflygningen
• Stanna åtminstone en helg i landet så att ni hinner se något
• Flyg inte så sent att ni inte hinner sova ikapp innan det är dags att jobba
• Tänk på att täcka axlar och ben ner till under knäna
• Drick inte vattnet
• Spraya er med myggspray
• Klä er svalt, med möjlighet till kofta för ventilationens skull

Sen är ni nog ”all set”. 🙂

Nu stänger “Indienbloggen” för denna gång och Annalena och jag går och sover i varsina hem. Vi vill båda två tacka alla er som skrivit kommentarer och i och med det givit oss energi och en känsla av samhörighet!

Godnatt! Vi syns när vi sovit ikapp all förlorad sömn.

KRAM