Per är så sjuk nu att det är helt galet. Vid fyratiden idag hade han en temp på över fyrtio grader och var helt klart sängliggande och dimmig i hjärnan. I väntan på att jag ska få den här härliga sjukan så gick jag ut och promenerade i två timmar. Jag lade upp två bilder från telefonen här på bloggen redan när jag var ute och gick,
men här kommer promenaden i helhet 🙂
Utanför huset började avtryckarfingret jobba…
När jag svängde in i skogen fortsatte det såklart…
Det finns ju så mycket att titta på, så promenaden gick långsamt.
När jag kom till det som tidigare var Kolartorp (någon har roat sig med att bränna ner det fina gamla torpet), så hittade jag de här taggiga skönheterna.
Där hittade jag även de här brandgula bären.
Det är något med ekens blad och ollon som jag gillar.
Form och Färg, antar jag.
När jag kom ner till Rösjöns vatten fastnade jag en lång stund i att bara stirra på hur den blå himlen och de vita molnen speglade sig i vattnet. Det var så galet fint!
Sen gick jag på den, för mig helt nyupptäckta, strandnära stig som gjorde att jag kunde se vattnet trots att jag gick i skogen. Det var tyst och lugnt även om jag faktiskt träffade på en hundägare och en myrstack där inne bland det gröna.
Det kändes inte riktigt som mörk skog eftersom jag hela tiden hade det blanka på vänstersidan. (Den här stigen måste jag visa familjen. Tänk att man kan ha missat den fast man bott på samma fläck i sexton år!)
Hösten är här.
Utsikt.
Utsiktspunkt.
Underbart glitter i vattnet.
Vid badplatsen såg man tydligt att det är höst. Inte en enda människa på bryggan.
Fast känner man för att bada, så kan man känna sig säker.
Stranden är “kammad” och redo för nästa sommar.
På den här sidan: Sollentuna.
På den andra sidan: Täby.
Snacka om att det är supernära!
Det är nog inte mer än hundra meter.
På sommaren ser man många simma rakt över.
Den här fågeln tyckte jag var lite jobbig när jag kom gående. Den hoppade ner från bryggan ner i vattnet för att få vara i fred. Jag var såklart beredd med avtryckaren…
Jag fortsatte “rundan” runt för att komma hem och
då hittade jag ännu flera såna där vackra ekar.
Det här vattendraget följer mig hela vägen hem.
Spegelblankt.
Speciellt?!
Till slut så slutar skogen och Murkelvägen tar vid.
Jag är hemma!
