Min förstfödde son, min lilla skrutt, är i Italien.
Det är väldigt långt till Italien.
När han ringer och berättar vad han gjort och sett under dagen, Colosseum, Fontana di Trevi, Pantheon, ätit oräkneliga glassar osv osv, så hör jag hur glad och lycklig han är. Jag gläds verkligen över att han får uppleva Rom med sina vänner, men jag saknar honom och önskar jag kunde fått följa med honom i hans ryggsäck. Så där som en extra säkerhet liksom…
I övermorgon åker min sistfödde dotter, min lilla skatt, till Grekland.
Hur långt är det till Grekland?
Ryms jag i en resväska?
Åååh, vännen! Jag förstår känslan! Men tänk vilka fina unga människor ni har gjort! Ni har gjort en fantastisk ung man och en fantastisk ung kvinna. Tänk på tre saker du uppskattar med Marcus och Emma och inse att det är NI, du och Per, som har gjort dem så fina!
Åkej…jag kanske är lite hormonell nu… 😉