Jag har precis kommit hem från ett trevligt besök i Täby. Jag är lite sliten efter min helg till sjöss och längtar grymt mycket till min sköna goa säng, men innan jag får gå och sova, så måste jag fundera lite kring vad det är som gör att somliga (läs: jag) går igång på precis alla cylindrar när det blir tal om heminredning. Jag kan verkligen prata/ läsa/ tänka/ skriva/ drömma om hur det kan tänkas bli om man gör si, eller om man gör så, eller hur det skulle kännas om man faktiskt gick helt utanför det normala och faktiskt gjorde på det helt galna viset åt höger….Jag har flera vänner som inte alls är lika intresserade av just det här med hur man målar/ tapetserar/ möblerar hemmet. Varför är det olika? ATT det är olika är ju känt bland vännerna, så åt en av dessa vänner har jag därför inrett en hel lägenhet från topp till tå, in till minsta lilla kakelplatta. (Jag blev tokigt stolt när allt var på plats och det var min skapelse som stod där.) Åt den andra har jag noggrant funderat ut exakt vilka färgval, material och möbler som skulle passa för just dem när de skulle göra om huset de nyss köpt. För att förklara detta för familjen byggde jag ihop en moodboard som skulle göra Jon från Roomservice grön av avund. (Än så länge är planen dock ej genomförd.) För den tredje har jag ikväll suttit och fantiserat om renovering och iordningställande av den nyinköpta (men inte så nyinredda) lägenheten, skrivit inköpslistor för den nära förestående ommålningen och pratat om potentialen bakom fula kabeldragingar och trasiga lampknappar.
Min enda tolkning av det här “boande”-behovet blir: Jag lever genom andra. Tänka är en sak. Göra en helt annan. Vad tror ni ? 🙂
Tack för en trevlig kväll med många idéer. Men jag begrep aldrig varför du tyckte att jag skulle måla alla väggar svarta. Har ni andra vänner råkat ut för samma förslag?
🙂