Nu har det sett ut så här hemma under en väldigt lång tid.
Jag har NÄSTAN börjat längta efter vårens fågelkvitter och att sitta i lä och blunda mot solen.
Jag har bott på Murkelvägen i drygt tretton år.
Inte en enda gång har jag sett en enda ek här i närheten.
Ändå hittar vi alltid, oavsett årstid, ekblad längst in i vår carport.
Hur går det till?
En av den här årstidens bästa grejjer:
Ikväll blev jag bjuden på middag av min apa Thérèse.
Vi försökte komma ikapp med allt som hänt sen sist.
Jag kom inte ihåg att fota henne förrän vi kom fram till testunden…
…jag fick också vara med på bild!
Nej, vi är inte så seriösa som vi såg ut nyss!
Vi är precis så barnsliga som vi vill vara!!
UNDERBART
LJUVLIGT
“I am all monkied out”
I alla fall tills på lördag, då blir det apstuga igen!!
☻