Per har många syskon och han är stolt över dem alla!
Idag har en av dem visat vad bra han är!!
Klicka här så får ni se!
Jag har också många syskon och jag älskar dem allihopa! Idag har en av dem visat vad bra han är!! Han har hjälp oss att bli av med den nästan 100-åriga tallen som skuggat vår altan fram till halv tolv på dagarna. Nu är den ett minne blott! Varde ljus!
Den här tallen snackar vi om. En hög sak. Pappa och min bror Henrik tyckte att man skulle klättra upp i den och fälla den i delar. Detta för att inte skada hus, båthus och andra träd i närheten. Per och jag var inte riktigt lika förtjusta i idén att de skulle klättra upp i den, men helt plötsligt satt Henrik redan halvvägs upp…
Som ni ser så är tallen “lite” större än vårt hus.
När Henrik kommit upp en rejäl bit i trädet var det svårt att se honom. Jag zoomade in rejält och där satt han!
För att ni ska förstå lite av det här så måste jag visa den här bilden. Det var ett STORT och HÖGT träd….
Henrik började med att fälla, vad jag tror kan ha varit en fjärdel av trädet, dvs. toppen. Här ligger den redan på backen bredvid…
Här är han på väg att fälla ytterligare en fjärdedel, men tar grenarna först en och en. Ser ni hur två är på väg ned nerför stammen?
Jag tror inte jag ska bli arborist. Det såg inte helt roligt ut att förflytta sig mellan grenarna, men enligt brorsan är det tydligen “skitkul”.
Nu är nästan alla grenar nere på backen och vi börjar fundera på om vi kanske skulle använda den som en väldigt stabil flaggstång 🙂
När två stora delar av trädet hade fallit började brorsan klättra ner igen. Han tog av de sista grenarna på vägen ner innan han slutligen repellerade ner sig. Det missade jag dock att fota…
Till slut kunde Per och jag (och alla andra åskådare) andas ut. Han var nere på backen igen. Jag var verkligen nervös hela tiden när han var uppe i trädet, men jag måste erkänna att det såg ut som att han hade mer än kontroll på vad han gjorde där uppe.
Nu var det dags för slutliga fällningen!
Jag stod på vår altan när stammen föll och hela byggnationen skakade till (jag överdriver inte) när furan föll. Jisses vad den måste väga!!
Det där hade jag och Per aldrig klarat av. Tack brorsan!!
Tänk vilka bra bröder vi har!!
