Tio Elva Tolv (101112)

Det här som ni ser är VITSIPPAN. Det är mitt ”sommarställe”. Fast det är ju såklart ett fritidshus eftersom man kan vara här året runt. Dessutom är det byggt med vinterstandard så det är lika bra, eller bättre, om man jämför med hur vi har det hemma i Murklan. Just nu sitter jag vid köksbordet och skriver det här blogginlägget. Jag har packat upp galet mycket mat, tänt massor av levande ljus för mysfaktorn och brasan för värmens skull. Just nu ser jag hur Per och barnen kommer åkande och jag tänker helt enkelt låta det här bli dagens inlägg. Jag behöver samla kraft. Imorgon blir det kalas för tjugotre personer 🙂

Kram på er!

Jag hoppas på ytterligare en snöstorm

Efter att ha legat framför tv’n mest hela dagen (Benjamin Buttons otroliga liv är verkligen bra!) så tog jag farväl av den idag regniga ön och alla som var där.

Lilla Maja som tydligen drömde sig ut…

Stora duktiga Alexander som sopar upp det han spillt.

…och så grenen som hänger helt livsfarligt över vår grusgång.

Hoppas det kommer en ny snöstorm om någon dag, så den där jäkeln ramlar ner av sig själv.
Det var nämligen inte helt lätt att få ner den med våld.
Trots en sex meter hög stege och en fem meter lång stångsåg så nådde vi inte riktigt.
Vi får som sagt hoppas på att den ramlar ner av sig själv.
(Helst då när ingen är under grenen i fråga…)

Sol Snö Slask Släkt Skitsnacksgubbar Slappande

Bloggen tar idag, som så många andra gånger från skärgården, formen av ett fotoalbum.
För att slippa få skäll från webhotellet som är min bloggs hemmabas så har jag gjort dem ”mindre” i pixlar.
Jag hoppas ändå att ni ska få en känsla av hur en dag i skärgården kan spenderas.

Här kommer min dag på BLIDÖ!!

I morse när jag och Per gick utomhus så träffade vi på syskonen Erlandsson.
Storebror Alexander drog lillasyster Maja och han verkade mycket stolt över bedriften.

Maja verkade inte klaga över att bli dragen av brorsan.

Efter ett tag ville dock Maja upp ur pulkan och då fick hon gå själv med mamma Frida.
Hon kan gå. Hon har bara inte förstått det själv 🙂

Jag vet inte riktigt hur han hamnade i den här ställningen.
Han verkade dock vara mer fokuserad på kameran än på att ta sig upp därifrån.
Som fotograf klagade jag inte på det….

Frida kände att vädret var ett perfekt ”snögubbebyggarväder”.
Hon och Alexander byggde den här fina morotsmannen.

Snygg va?

Med tanke på temperaturen, så undrade jag hur länge den skulle stå kvar….

Den var i alla fall fin så länge den fanns. (Några timmar senare fanns den inte längre)

Vi gick in och värmde oss och Maja drog ut böcker ur Kinas bokhyllor.

Alexander lekte med gummiormar.

Per byggde tåg. Lusten att göra det verkar aldrig gå över för pojkar…

Självklart fick vi kaffe av Kina.
Fikapausen spenderade Maja hos farfar Rune. (Min kära far)

När kaffet var uppdrucket tog jag mig ner mot havet. Det är ett MÅSTE varje helg.
Bor man hundratjugo meter från havet så kan man nästan inte låta bli….

The ocean.

Allvarligt talat……Bryggan är GRYM oavsett årstid!!

Vår granne har snö i båten.
Dags att ta upp den kanske?

På väg upp från vattnet fascineras jag återigen över snölagret på backen.

Kall om tårna och näsan gick jag till Vitsippan och värmde mig.

Utanför sken solen men det kan man ju njuta av även inifrån 🙂

 Till lunch blev det en grönsakssoppa som i färdig form såg helt annorlunda ut, men i själva tillagningsögonblicket tyckte jag att det var en fröjd för ögat, så kameran kom fram direkt!

PRECIS över gången mellan Vitsippan och vår bil hänger en tallgren som man INTE vill ha i huvudet.
Den såg vi idag. Den måste bort imorgon. Det finns alltid något att göra om man har ett (eller två) hus.

På eftermiddagen tog vi en tur bort till Blidö Kyrka.
Där hämtade vi pappas trasiga (för miljonte gången??) moped och ringde i kyrkklockorna.

Jag passade på att hälsa på min syster när Per och Pappa surrade fast moppen.
Hej Johanna. Jag tänker på dig.

Jag gick också runt bakom kyrkan och tog en bild ut mot kyrkviken.
När jag precis hade tagit bilden hörde jag hur någon sa ”Den där bilden kan du kasta”.
Jag vände mig om och där stod en gammal gubbe med långt grått skägg.
Han berättade för mig att jag har helt fel teknik och därför borde jobba på det.

BARA därför får ni nu ser min bild. Den som jag tog för att jag gillade skenet på himlen.
Värdelös??

Dumma gubbe!

Jag skakade av mig gubben och gick och tog en bild på kyrkan också.
Varför sluta fotografera bara för att någon säger att man ska det?

Inne i kyrkan fick Per sätta igång kyrkklockorna.
Det var hans första gång. Rookie!

Höstblommor är bra fina. Jag önskar jag hade några.
Just de här växte i en fin kruka utanför kyrkporten.

Nu har jag kommit hem och sitter och slappar medan Per lagar mat.
Detta är mysigt!!

Förutsägbar rubrik : SNÖ

Jorå, jag inser.

Jag fattar att hälften av alla svenska blogginlägg idag kommer att handla om snö.
Fast vad är fel med att vara lite normal?

Alltså:

Döm om min förvåning när jag, trots alla väderleksrapporter, såg snöfall utanför fönstret när jag vaknade.

Jag funderade en stund på att gå ner i källaren och hämta vinterjackan eftersom snö = kyla.
Nu blev det inte så för jag tänkte att snön lär försvinna och så blir det vanlig höst igen.
När jag en timme senare gick till jobbet så var den dock fortfarande kvar  🙂

När jag kom till jobbet så pryddes Karlbergs tak av ett lite vitt puder och träden var frostiga.
Jag kanske borde ha hämtat jackan ändå….?

(¯ `* • .¸,¤°’` ♥

Idag fick jag besked från läkaren. Jag är frisk som en nötkärna.
Inget fel på vare sig njurar, lever eller sköldkörtel.
Inte har jag sockersjuka eller borrelia heller.
Alla blodvärden var faktiskt riktigt riktigt bra.
Läkaren gratulerade mig till de fantastiska värdena och där satt jag som ett fån.
Jaha, vad är det då som gör mig så trött??
Det är klart att jag är glad över att vara frisk, misstolka mig inte.
Jag vet bara inte vad jag ska göra åt tröttheten som nästan tar musten ur mig.

Min lösning fick bli att planera in en hel helg i Vitsippan på Blidö.
Där jag ska, endast iklädd pyjamas (jag kan variera färgen på den om jag vill skoja till det) ta det så lugnt jag bara kan.
Det MÅSTE ju göra läget liiiiite bättre.

Sagt och gjort. Jag åkte till ön!

(¯ `* • .¸,¤°’` ♥

På vägen ut till ön passerade vi (förutom ambulanser, brandbilar, bärgare och bilar i diket) min mamma i Norrtälje och McDonalds i samma stad. Deras kycklingsallad mättar en hungrig mage, men det är inte så mycket mer än det egentligen, va? På vägen ut från Norrtälje fascinerades vi över hur mycket snö det fallit.
 

När vi kommit så långt som till vår egen lilla Granöväg på Blidö så var det verkligen helvitt.

Fritidshuset Vitsippan gjorde verkligen skäl för namnet VITsippan. Är det oktober?

Nu sitter vi här inne i huset och hör brasan spraka. Utanför är det massvis med snö och jag funderar på var vår snöskyffel befinner sig. Jag satsar mina pengar på att den ligger på vinden. Per lägger inte riktigt lika mycket energi på den frågan. Detta eftersom det visat sig att båda presenningarna, som ska hjälpa Gurgela (vår båt) att hålla sig torr och varm under vintern, helt plötsligt fått för sig att flytta på sig.
Det blir nog till att fixa det imorgon….

Men nu:
Tjockvin och pyjamas. Jag är ju, ja just precis, trött!

🙂

Fantastiskt sorgligt

En aning sorgligt 1:

Idag sa jag adjö till mina gamla gummistövlar.
Jag har nog varit redo för ett nytt par ett tag, men jag blev ändå lite ledsen igår
när jag insåg att de har börjat läcka in vatten. De har funkat bra i massvis med år. 
Nu måste jag dock ersätta dem för de här ligger numera i en soptunna…

En aning sorgligt 2:

Jag tog fram mina pärlpysselprylar idag för ett projekt som jag inte riktigt kan berätta om ännu.
Så långt ingen fara, men när jag började trä pärlor på tunn genomskinlig tråd då insåg jag att nu har det hänt.
Det där som jag hört talas om men inte trodde skulle hända mig 🙂
Jag har börjat se sämre på nära håll. Åldersseendet är här.
Enligt min bonusbror Anders så är det ingen fara.
Det är bara att ansluta sig till den stora skara som tydligen klarar sig galant utan perfekt närseende.

En aning sorgligt 3:

Medan jag pysslade i köket så höll Per till på baksidan av huset. Han lade lite kärlek på nyupptagna Gurgela.
Sätena skulle plockas ut, smutsen skulle bort och motorn ”fixas”.
Jag kan erkänna direkt att jag inte är så införstådd i vad som ingår i vinterkonserveringen.
En sak förstod jag i alla fall; Pers lite sorgliga blick när han säger adjö till båten och därmed sommaren.

En aning sorgligt 4:

Så hade helgen kommit till sitt slut och det var dags att slita sig från det underbara ljuvliga och åka hem till stan igen. Pappa och Kina tar alltid bra hand om Vitsippan och inte nog med det utan de tar också hand om våra barn. Denna gång t.om. fast de inte var med oss ut till ön. De skickade nämligen med oss  massvis med hemodlade vindruvor!

Innan vi åkte hem tog vi en snabb tur ner till hamnen.
Här fick vi energi så det räcker ett tag…

Jag kunde inte bara känna sorg när jag stod där på bryggan…

…det var ju hyfsat vackert!

Det här kan man leva på några dagar!!!

Gurgela

Godkväll!

Idag var det dags för Gurgela att tas upp ur plurret.
Hon hade nämligen bara legat så här vid bryggan i flera veckor.

Efter en kort tur på fjärden var det dags för upptagning.
Tack för hjälpen, pappa!

Det gick ganska lätt att ta upp henne trots sandstranden som alltid vill ha lite uppmärksamhet.
(Det är inte alltid man uppskattar djup vit sand….)

Vid ett tillfälle fick jag i uppdrag att stå bakom båten och göra nytta. Då mötte jag den här kompisen.
Det krävdes fullt fokus från min sida för att kunna stå kvar.
Jag fattar fortfarande inte hur det gick till för jag ryser vid blotta åsynen av den här krabaten.

Till slut var hela ekipaget i alla fall uppe på land och vi var klara med dagens ”måste”.

Då drog vi iväg på kalas. Min mamma fyllde nämligen år igår och idag var det öppet hus i Norrtälje. Där träffade vi bland annat min syster Anna och hennes familj. Anton gladde mig genom att faktiskt titta rakt in i kameran. Det har nog aldrig hänt förut så jag är lycklig!

Mamma verkade också lyckligt av besöken från hennes kompisar Noomi och Birger, från min kusin Stefan och moster Kickan, och så av paketen förstås!

Emma och Marcus hade åkt till kalaset med buss från stan. Vi snackade en stund på McDonalds innan vi särade på oss. De drog tillbaks till stan och Per och jag åkte vidare ut mot ön. Här ses Emma ”chilla” i en skön fåtölj på hamburgerrestaurangen. (Bilden som jag tog på Mackan ska jag nog inte visa, för när jag la den på facebook så fick jag order om att ta bort den. Det var ovanligt för att vara honom så jag får nog respektera att han, av någon anledning inte gillar bilden.)

På färjan blev vi påminda om varför vi valt att åka till ön…

Blidö är bra på många saker. En av dem är att leva upp till ”Blidö, ön i solen!”
Som ni ser på den här bilden så den här dagen inget undantag.

Fast när solen gått ner och Per satte fyr på tändröret för att få igång kolen till grillen, då var det beckmörkt 🙂

Pappa och Kina kom över och åt middag och det krävdes ficklampa för att hitta den korta vägen mellan husen. Jag vet inte om det är mysigt eller sorgligt. Det kanske bara ”är”?

Nu sitter jag och muttrar för bloggen har verkligen inte varit på min sida idag. Glädjen försvann liksom i takt med problemen. Fast när jag tänker efter så ska jag nog inte skylla på bloggen. Jag tror att det är datorn som fått fnatt. Jag har verkligen fått kämpa för att få ut bilderna så det fanns ingen ork kvar till texten. Hoppas ni har överseende med det…

Ajöken!

Separationsångest

Morsning!

Snacka om perfekt läge!!
Det är fredag och jag är ute i skärgården på mitt kära Blidö, i mitt just nu iskalla fritidshus ”Vitsippan”. Brasan sprakar och det varma teet står och drar. Jag blir snart varm och det är med andra ord precis så där bra, som man bara drömmer om under veckan. Jag är helt klart lyckligt lottad. Detta är ett av de ögonblick man önskar man kunde konservera för en trist novemberkväll.

 Idag fick jag äntligen nosa litegrann på en ny arbetsuppgift som min chef viftat med framför min näsa ett tag. Min huvudarbetsuppgift är ju att ge våra kunder support i deras processer och i backofficeapplikationerna som används för att sköta deras jobb. Det ska jag förstås fortsätta med, men nu ska jag också få jobba med informationen som ligger på vårt intranät. Jag blev ”webredaktör”. Jag känner hur det spritter i hela mig av lust att få sätta igång med uppgiften. Om jag inte vore svensk, så skulle jag säga att jag tror att jag kan utföra den riktigt bra! 🙂

Innan jag sätter mig och smuttar på en av veckans höjdpunkter (det rödvin som jag sparat ihop viktväktarpoäng till) så måste jag också delge en tung nyhet från dagen. Jag har separationsångest light. Idag när jag tränade hos Dimman så föreslog han att jag ska börja träna på gym istället för hos honom. Till en början tyckte han att jag skulle varva gym med träning hos honom men innan jul skulle jag, som Bambi, få klara mig helt själv på den hala isen. ÅNGEST!!! Hur ska jag kunna ta mig iväg och träna om inte Dimman står där med sina svarta lockar och underbart glada bruna ögon och peppar mig?? När jag frågade honom detta, så log han bara och sa att vi naturligtvis skulle gå varligt fram….  

När jag sitter här och njuter i det stearinljusupplysta huset, så får jag en idé. Varför lysa upp mörkret med denna dators sken? Det är nog lite fel. Bäst jag stänger ner. Fredagskramar på er!

Puss och Kram
MIA

 

Idag helt förutsägbara med tanke på ovanstående inlägg, men trots allt helt och totalt sanna:

Dagens hög:
Helt klart synen av havet när jag kom ut till ön.
Dock tätt följt av den härliga känslan jag får när jag tänker på att få skriva på arbetstid.

Dagens låg:
Tanken på att inte få träffa min grekiska gud två gånger i veckan för resten av mitt liv….

För er som inte hängde med på dagens hög och låg:
Läs gårdagens inlägg!

Söndag i skärgården

Hallå!

Nu har jag precis kommit hem efter en helg i skärgården.
Det är jättemysigt att träffa barnen, men det är lite surt att behöva åka hem.
Jag blir lite deppig och vill bara stanna kvar där ute. Det är samma visa varje gång.
Jag älskar Blidö!

Här kommer några bilder från min dag som kanske gör så att ni förstår mig:

Jag hade femtio bilder på olika svampar i kameran idag.  Svampsäsongen är verkligen här.

Allt har inte blommat över. Den här växer på väggen till pappas och Kinas garage.

Den här växer i en kruka på deras farstukvist.

Minne från sommaren som gick. Dessutom bevis på hur sportiga vi är på ön. 🙂
Fotboll på Boulebana.

Jag förvånades över hur otroligt många trollsländor som flög omkring idag.
Överallt satte de sig och gosade i solens varma strålar.
Den här lilla rackaren har ett buckligt öga. Usch, stackarn!!

Boulebanans kantstock har fått höstgäster i form av ….japp : SVAMP!

Go’bitar till kaffet!

Vatten. Vackert. Vått.

Utsikt från stigen.

En vacker men inte så nyttig svamp.

Badbrygga på håll.

Fotograf på väg hem.

Nu är det valvaka och jag ska gå och ta mig en varm och god kopp te.

GODKVÄLL!

Vatten

När vi skulle bygga hus på Blidö så letade vi efter det ”perfekta huset” . Det gäller ju att huset man bygger passar till tomten, att det har sovrummen där solen inte ligger på hela dagarna, att ytterdörren är åt rätt håll och att altanen ligger åt det håll som man anser vara det bästa. När vi letade igenom Borohuskatalogen så hittade vi huset ”Vitsippan”. Det satt nästan som en smäck om man jämförde huset mot våra önskemål. Vi ändrade bara en innervägg och sen var det klart. Vi bor alltså i ”Vitsippan”.
Jag har fått frågan ibland…och kände att det var dags för en förklaring 🙂

Per och jag är ute på ön helt ensamma den här helgen. Ungarna är kvar i stan.
Idag vaknade vi vid halv nio och åt en god frukost. Jag tog sen med mig kameran och gick utomhus.
Här kommer några av de bilder som jag tog:

Vitsippan ur en vinkel jag aldrig tror har fastnat på bild förut:

På tal om vinkel….  Det är det här man inte vill ska hända i närheten av huset.

Vackra svampar.

Den här svampen fick för sig att växa i en stubbe.
 

De träd som fortfarande står…

Kinas vindruvor är små och riktigt riktigt goda!

Havet fascinerar mig året runt

Nere vid bryggan blommar fortfarande denna lilla sak

Om man steker den här stolta svampen med smör och salt, så smakar den ljuvligt!!

Undrar vem som bor i stubben?

Vinden hade ju slitit ner en gran, det såg ni tidigare. Här ser ni ytterligare ett bevis på att det nog har stormat här ute i skärgården. Det ligger massvis med tång längs med strandkanten.

Även dessa kompisar är bevis på storm.

Träden närmast stranden har fått sina rötter noggrant sköljda…

Vackert men kargt

Jag kan för lite för att kunna berätta något om den här polaren, men han är lite fin. På nåt sätt.

Stor krabat

Knotor

Utsikt över svartlögafjärden lockar oss att bege oss ut med båten.

När vi rundat piren insåg vi att vi nog var tvungna att åka tillbaks till bryggan.
Badflotten hade nämligen slitit sig och låg och gnagde mot piren.

Jag hoppar (jaja, kanske inte hoppar men kliver) iland och klättrar ut på piren.
Där fäster jag ett rep i flotten och kastar ut det till Per som sitter i Gurgela (vår styrpulpet).
Sen är det bara att dra ut flotten igen till en bättre placering.

Frågan är om den kommer att ligga kvar. Pappa…vad göra?

Klara med flottuppdraget begav vi oss återigen ut på havet. Här kommer några bilder från vår tur runt Blidö.

Vackert!!

Då och då bad jag Per att stanna så jag kunde fota. Ibland fastnade han själv på bild 🙂

Den här killen gillar jag! Vindsurfa i september. My kind of guy!

Blidösundet i backspegeln

Precis när vi åkt hela varvet runt ön och la till igen hemma vid Granö,
så började det regna ute vid Sundaskären. Vi kom hem precis i tid!! 

Nu sitter jag med ett glas rött vin, har magen fylld med härlig kyckling och kantarellrisotto
och på tv rullar första filmen i Sagan om ringen-trilogin.

 Höst är Gött!

Ack Skärgården du sköna!!

FÖRLÅT!!

Jag bloggade inte igår. Jag vet. Förlåt!
Tröttheten tog liksom över efter en lång dag av förberedelser och festande/invigning av Karlberg.
När jag kom hem till Murklan sent på kvällen så ville jag bara sova.
Till er som oroade er över mig (jo, jag vet flera…) vill jag säga tack. Ni är söta!
Jag slängde in en liten kortis om gårdagen idag på lunchen, men det gills inte. Jag vet.
Det ska inte hända igen. Åtminstone inte utan förvarning 😉

ஜ  ஜ  ஜ

Vet ni var jag är nu??

Efter jobbet åkte jag i regn och rusk förbi det här stället.
Jag fotade genom en MYCKET blöt bilruta..

Jag fortsatte min resa och regnet avtog alltmer.
När det var helt regnfritt passerade jag den här utsikten.
Ser ni solnedgången som anas bakom träden?

…och nu…

Nu njuter jag av brasknaster och belysning i form av levande ljus!

Ni vet var jag är:

ஜ Jag är i Vitsippan. Jag sitter på kobben! Jag är skärgård! ஜ

Eller som Fylking skulle sagt: Äntligen!!