***DETTA INLÄGG FINNS NU MED BILDER, SE “ANDRA FÖRSÖKET, NU MED BILDER”***
Hejsan,
Jag sitter i en hotellsäng i Osaka och ska skriva dagens blogg. Det går inte så bra. Inga bilder eller filmer går att lägga upp. Det KAN vara så att jag har en skyddande ängel. Ni får döma själva när jag kommer till slutet…
Idag har 65-årige Arata-san, fd. vice vd för EIZO Japan, numera ansvarig för EIZO i Schweiz, tagit jobbet som guide för fyra svettiga svenskar. Mr Arata, eller Arata-san, som man säger på en kamratligare sätt, anser att man inte varit i Kyoto om man inte sett två tempel som är med på Unescos världsarvslista.
Vi började därför dagen med en taxitur till The Golden Pavilion – Rokuon-Ji Temple, där till och med biljetten är en upplevelse i sig. Templet i sig är helt täckt med bladguld och de verkar mycket stolta över detta “helg- och sommarhus” för deras Shogun. Det trista var väl att någon fick för sig att elda ner templet för fyrtio år sen så det hus vi ser är ju väldigt nytt. Uppbyggt som en kopia av det originella huset.
Vi fortsätter sedan med ytterligare en taxi till Kiyomizu Temple på andra sidan Kyoto. Biljetten var inte riktigt lika fin här, men jämfört med många andra jag sett så duger den…Vi fick jobba oss uppför berget en lång stund innan vi nådde templet. Arata-san förklarade väldigt bra hur alla deras gamla seder fungerade och vid ett ställe fick vi välja en pinne ur en “tombola” full av just pinnar. Den pinne man sen får visar hur mycket tur man har idag. Per fick tyvärr ingen tur. Det verkade riktigt illa för Arata-san sa något i stil med att “we don’t bother reading you this….not important”. Oops! Min tur var dock bra. Det var Carinas också. Christer fick “lite tur”. Alltid nåt!
Christer har alltid haft ett stort behov av salt och nu när det är så här vansinnigt varmt så behöver vi alla lite extra saltpåfyllning. När Christer hittade saltgurka så hängde vi på och köpte en klubba med gurka. Jag kan nog inte säga att jag skulle köpa en hemma i Sverige, så gott var det inte, men saltet behövdes idag. Nästan nere vid foten av berget åt vi vår lunch. Det här hette av någon anledning “Service-lunch”. En del av sakerna var jättegoda, andra lite mindre goda 🙂 Det jag kände igen var misosoppa, tempura, ris och flera skålar av saker från havet som jag inte riktigt kan förklara. Arata-san åt en sommarmeny med kalla nudlar som han sörplade i sig med stor glädje. Han åt precis så som jag hört att de gör….Glada, mätta och varma fortsatte vi den sista biten neråt…
Vi tog oss sedan tillbaka till hotellet, hämtade våra väskor och tog tunnelbana och tåg från Kyoto till Osaka. I Osaka fick vi ett hotellrum som tydligen har en typisk Japansk storlek. Det var riktigt litet. Jag kunde inte ens öppna min väska om jag inte lade den på sängen.
När vi vilat en stund och duschat bort res-smutsen gick vi ut för att äta. Arata-san tyckte vi skulle leva på gränsen och bjöd oss på en meny helt och hållet gjord på Fugu dvs. Blåsfisk. Jippie….där började hjärtat pumpa!! Vi åt många rätter där allt innehöll denna livsfarliga firre. Än så länge lever jag dock men OM skulle vara framme så vill jag hälsa till alla som vet med sig att jag älskar er. Jag är glad att jag fått ha er i mitt liv och tack ska ni ha för all värme och kärlek. Ät inte blåsfisk 🙂
Sen bar det iväg mot nya “höjder”…nämligen Karaokebaren som Arata-sans syster driver. Det var här någonstans som den skyddande ängeln kommer in i i bilden. Jag har nämligen en film som visar när Arata-san sjunger på japanska. So far so good…men sen har jag även en film som filmades tack vare att Anna på jobbet bad om just detta….en film när jag skrålar eftersom ingen annan ville….Hujedamig! Fniss…det var roligt men det behöver inte betyda att det är bra.
Efter karaoken åkte vi raka vägen till hotellet därför att imorgon bär det av mot Tokyo!!!
En liten stund tänker jag deppa över att jag inte fått in några av mina 200 bilder men sen ska jag sova.
GODNATT