Här fortsätter min japanska saga från igår kväll:
Vi tog tunnelbanan in till Kyoto stad och åt blandad japansk mat.
Vi tog in flera rätter och min Sashimi var helt ljuvlig.
Efter maten åkte tillbaka och satte oss i baren där vi träffade en holländare som såg fram emot finalen i VM. Han hade hittat en bar mitt i Kyoto som skulle visa matchen på storbildstv. Dit skulle han! Matchen visades halv fyra på natten här så vi avböjde lite snällt. Vi gick istället och sov i tio timmar på raken. Det behövde jag kan jag säga!
Vid frukosten mötte vi några EIZO-tyskar som tilltalade mig med namn. Oops! Guldfiskminnet som jag har gör ju att jag inte kan minnas namn. Damen i sällskapet minns jag dock VÄL. “Oh, you look exactly like I imagine Swedish girls to look” var hur hon hälsade på mig i Las Vegas för två år sen. Sen träffade vi på en oväntat oinformerad spanjor som inte visste att de vunnit VM. Hallå!! Det vet t.om. jag och jag är en ointresserad, tjej från Sverige vars land inte ens fått vara med i VM och jag är i ett land där de pratar jibberisch och ändå har jag inte kunnat missa att jag ska gratulera Anna när jag kommer tillbaks till jobbet. (Grattis Anna)
Christer och Carina hade försovit sig så Per och jag åkte själva till stan och köpte paraplyer. De behövs nämligen. Här regnar det!
När det inköpet var klart tog vi tunnelbanan till Nijojo eller Nijô Castle. Där gick vi igenom salar där golven sjöng som av näktergalar när man gick på det. Underbart läte som verkligen fascinerade mig!! Trädgården var inte helt fel heller. Synd bara att det var så regnigt. Jag hade gärna haft bättre ljus till bilderna och färre regndroppar på kamerorna.
Jag passade på att gå på toa när jag hittade en.
Gissa vilken jag tog:
Vi ringde till Christer och Carina lite då och då men de svarade inte. Jag vet inte om de försökte smita från vårt sällskap eller inte 🙂 men helt plötsligt sprang vi på dem. Vi tog en Cola och vilade en stund. Det är nämligen trettio grader varmt och superfuktigt och detsamma blir vi då. 
Efter vilan tänkte vi ta tunnelbanan till det område i staden där de gamla husen finns blandat med shopping. Att köpa biljett är enligt Per “så otroligt lätt, så resten av världen borde ta efter systemet”. Vi är inte helt ense!
Jag har dock lärt mig nu hur man köper en biljett och vi kom med tåget även denna gång
Vi gick igenom ett gammaldags affärsdistrikt i form av övertäckta gator med allt från mat, blommor och godis, till kläder, skor och saker jag inte ens förstår vad det är. 
Där hittade vi ett hål i väggen som serverade Okonomi-Yaki, en otroligt god “pannkaka” med valfritt innehåll eller topping. Jag åt en med vårlök som var ljuvligt god!!
C&C gav upp ganska fort och åkte hem till hotellet igen. Jag och Per fortsatte själva. Vi kom djupare och längre in i myllret av smågator.
Till sist så hittade vi en affär som Per gick igång på. Den här butiken var han nämligen på för åtta år sedan. Då som nu så gillar Per nämligen: KNIVAR.
Jag undrar hur många japanska knivar vi har…
Den här gången blev det en kniv till oss och en kniv till Pers storebror. På Thomas kniv graverade vi in “Storebror” på bladet. Fast på japanska då! Tydligen finns det tre olika sätt att skriva det ordet på. Vi valde det “snygga” sättet. 🙂 (Det är meningen att vara en överraskning till Thomas men jag gissar att han inte läser bloggen)
Vi kunde ju inte bara sluta så här och bara åka hem (fast vi var trötta och svettiga) så vi klev in på Starbucks och tog en kaffe. Per en varm och jag en iskall. Här på bilden visar jag upp min nya handväska med grisar på som jag hittade där inne i vimlet. “We made only fifty of this bag” så nu är jag unik också! Det finns bara fyrtionio tokar till i världen.
Efter det tittade vi mest och bara gick dit vi kände att stegen bar oss. Helt plötsligt såg vi det här….vad är det?? Det spelades musik och var pampigt men jag förstår inte varför. Om ni vet, så skriv gärna och berätta!
Nu var det dags för tunnelbanan hemåt igen. I lobbyn träffade vi på EIZO-personal från Schweiz som jag tydligen gjort intryck på för de var såååå glada att se mig igen. Hur kan de minnas mig så väl och jag bara ana att jag kanske har sett dem förr? Jag spelade dock med och skrattade och var (som jag tror) trevlig. Nu sitter jag uppe och på rummet med ett glas rött vin. Jag slappnar av lite innan det är dags för Welcome Party här på hotellet. Då ska vi få se årets nyheter i bildskärmsväg och vi ska mingla och ha trevligt. Frågan är om jag ska ha min prickiga klänning, och med “min” så menar jag självklart Camillas :), som jag tänkt. Carina skulle tydligen vara prickig så jag tvekar lite. Vi får se! Jag börjar med en dusch så får jag ta det svåra valet senare.
Puss