Etikett: Indien 2011

Nu var det ett tag sedan vi sågs här på bloggen (Annalena och jag har befunnit oss i radioskugga), men jag ska försöka få er på banan igen. 🙂 Häng med nu så får ni höra vad som hänt sen sist!

I fredags morse packade vi det allra sista som gick att packa. Detta eftersom vi visste att vi skulle få ont om tid senare under kvällen. Vid frukostbordet behövde jag inte ens se mig omkring för att be någon om att få en kopp te. Tekillen kom direkt till vårt bord och hade hällt upp te innan jag ens satt mig. Jag gissar att gårdagens utskällning som han fick av sin chef var fräsch i hans minne. Stackarn.

Innan vi lämnade hotellet för att åka till jobbet så dubbelkollade vi med hotellet att de verkligen hade bokat en flygplatsbil till oss. Det hade de gjort. Härligt!

Vi åkte till jobbet flera timmar innan vi egentligen börjar. Detta för att få så många arbetstimmar som möjligt innan avfärd. Hela kontoret var tomt och det tackade jag verkligen min lyckliga stjärna för när jag insåg att jag återigen fick magproblem. Det gjorde ont som attan och mer. Skit också!!. Med värkande mage satt jag sedan och jobbade en stund innan det var dags igen. Nämen, skit också! Det var ju det här som inte skulle hända… Annalena såg hur jag satt och led och sa att det nog var dags att medicinera. Jag svalde en Imodium Plus och höll tummarna för att den skulle funka.

Det verkade den göra för jag kunde sen sitta och jobba med alla som satt upp sig på ”väntelistan”. Min närmsta kontakt, Samal, kom över och jag trodde han ville fråga mig något, men det visade sig att han bara ville berätta att han var toknöjd över att ha utfört en ny arbetsuppgift för första gången. Kul att se hur de sätter heder i sina uppgifter. Jag körde vidare i full fart under dagen. Jag satt hos en den ena och en den andra och kämpade på för att hinna med allt innan avfärd. Annalena satt som vanligt borta i sin hörna och kämpade även hon.

Som avslutning på veckan höll jag och Annalena ett summeringsmöte med de högre cheferna. Sen var det dags för det som vi svenskar inte riktigt är bekväma med: ALLA på hela kontoret, oavsett vilket Manpowerland de jobbar med, samlades för att tacka deras två svenska gäster för veckan. De applåderade och höll tal och jag och Annalena kände oss lite obekväma med situationen. Vi är inte vana. När jag dessutom ombads hålla tal inför alla dessa cirka 80 personer var det kört och det var bara att släppa alla svenska fasoner och köra. Jag höll alltså tal på engelska inför en hel hög med folk som såg ut som om det inte fanns något intressantare i världen än att höra vad jag sa. Hua! Jag tyckte ännu mer synd om Annalena som direkt efteråt fick frågan att göra detsamma. Hur gör man det när jag redan sagt allt? Hon fixade det dock med bravur!

Allra sist fick vi varsin påse med presenter och jag tror jag kan gissa vad som ligger i paketen. Vi får se! Jag återkommer om detta! (Jag inser nu att jag packat ner något i min resväska utan att veta vad det var. Det var nog inte så smart….)

Vi lämnade kontoret och ALLA chefer följde oss nerför trappan och ut på gården för att vinka av oss och vår bil. Kan ni föreställa er att detta någonsin skulle hända i Sverige?? Det kan inte vi!

Nu var det dags! Nu skulle vi få se något av Indien som inte är hotell Fortune eller IBM office. Jyoti ställde upp som chaufför och den här gången följde Raghu också med. Detta eftersom han är en äkta Bangalorian.

Det krävs detaljkunskap om alla små vägar för att hinna se så mycket som möjligt på bara några timmar. Raghu och Jyoti ställde alltså upp som privata guider ett par timmar i Bangalore innan vi var tvungna att lämna landet. Snacka om snällt!! Man ser så mycket intressant från bilen…

De började med att visa oss Tippu Sultans Palace. De skrattade gott när de såg att de som äkta Indier fick betala 5 rupies medan jag och Annalena fick betala 100 rupies. Det är tydligen inget konstigt, utan så har staten bestämt att man ska göra. Man ska sno pengar av turister. Det vi dock måste lägga till är att 100 rupies är drygt 14 kronor. Vi blev alltså inte direkt fattiga.

Nästa stopp blev Bulls temple. Här såg vi de största fladdermöss jag någonsin sett i mitt liv. Jag lovar att de säkert hade en halvmeter mellan vingspetsarna!! På sant!! Det är inte normalt! Fy vad jag var rädd!!

Tredje stopp blev det extremt stora Hare Krishna templet, Isckon. Här var jag med Linda förra gången jag var i Indien (känner du igen dig Linda?), men det var kul att se det igen. Här hade vi verkligen tur på turen för Raghus kompis jobbade här så istället för att stå i kö i cirka 1½ timme så gick vi rakt in i VIP-ingången och blev personligt ledda igenom hela templet. Vi gick hela tiden innanför avspärrningarna och hann med hela templet på mindre än en kvart. Det kanske inte gav så mycket detaljkunskap, men vi hann se och höra mycket och vi hann skänka en stor slant till stadens hemlösa barn. Templet ger nämligen varje dag mat till mer än 2000 skolor och till så många hemlösa barn de kan. Det kändes behjärtansvärt och nödvändigt!

Efter den här snabbturen runt Bangalore, där vi måste erkänna att själva bilresan i sig var otroligt givande och antagligen kommer att ha satt störst spår i våra minnen (speciellt eftersom vi fått så mycket muntlig info om hur Indien fungerar och så vidare) , så var det dags för oss att kasta i oss lite mat. Idag blev det en liten kinakrog. Snabbt, Gott och Enkelt!

Vi kom till hotellet trekvart innan vi var tvungna att åka mot flygplatsen så nu gick det undan. Vi tvättade fötterna NOGA eftersom vi gått barfota i alla tempel och kastade ner de presenter och småsaker som vi inte packat i morse. Annalena slängde alla möjliga saker hon inte längre behövde och jag följde hennes spår. Övervikt är tråkigt och schampo finns väl hemma i Sverige?

Utcheckningen från hotellet skapade lite förvirring och jag tror att vi betalt lite mer än vad som var tänkt, men till slut så var vi återigen ute i den livsfarliga indiska trafiken. Äntligen på väg hem!!

På Bengaluru Airport såg vi sjukt många lösspringande hundar (jojo, vi har lärt oss att man inte får döda dem, men varför har de så många ägarlösa hundar?), men mest fascinerades vi över att vi var tvungna att visa pass och biljett för att ens få komma in i byggnaden. Här är det minsann inte läge att få följa med sina nära och kära och vinka adjö…

Vi borde ha lärt oss att Indiens formaliteter inte följer Sveriges, men det har vi inte, för jag kan inte låta bli att nämna att de gör så mycket onödig administration här nere… När vi stod i kön för att få checka in så fick vi ett ”departure”-dokument. Vadå? Får jag inte lämna landet om jag inte fyller i samma saker som jag fyllde i när jag kom in i landet? Sen checkade vi in (båda väskorna fixade maxvikten precis) och fick två röda adresslappar i var till vårt handbagage. Vi tittade på dem och såg att de var till för adressen så vi struntade i den. Vi skulle ju inte direkt lämna ifrån oss väskorna.

Efter att vi tagit oss upp en trappa så fyllde vi i det där formuläret…

Sen var det återigen dags för en kontroll av pass, biljett, formuläret och stämplade precis överallt, t.om. på varje sida om perforeringen på boardingcardet. I säkerhetskontrollen, ytterligare femtio meter bort visades alla kvinnor till en kö som ledde till ett omklädningsbås. Där blev man visiterad av en mycket sur dam. Här insåg vi också att lapparna till handbagaget är betydligt viktigare än vad vi trott. Här får minsann inga väskor komma igenom omärkta. Vi fick varsin ny lapp till väskan där vi nu bar våra handväskor för man MÅSTE markera sina handbagage med lappar! Frågan är bara varför…

Annalena hade ju hört om mitt misslyckade försök från 2008, men gick ändå och frågade om hon inte kunde få köpa lite whisky att ta med sig hem till Sverige. Det fick hon inte. Det är visst samma för alla. Enda fördelen är att hon slapp betala för den och sedan se den kastas i en soptunna, som jag fick se för tre år sen. Istället åt vi på Pizza Hut och fördrev tiden på det bästa sätt vi kunde komma på.

När vi skulle gå ombord på planet så hade vi tagit handväskorna ur handbagaget och hade då en bagagelapp för lite om man tänker sig regeln ”en lapp per väska” och var tvungna att stanna och lägga in i handväskan i handbagaget och sen passera för att se ta upp handväskan igen. Vad det gjorde för skillnad rent säkerhetsmässigt att jag la den lilla handväskan inuti datorväskan och bar den igenom kontrollen förstår jag inte…

På planet hade jag och Annalena platser bredvid varandra, men ett par med ett litet barn hade inte bokat bestämda platser och hade hamnat isär. De ville att vi skulle sitta isär istället under hela resans 10 timmar. Vi hade ju självklart bokat att sitta ihop eftersom vi vill kunna prata och så vidare. En annan barnfamilj undrade hur de tänkt när de inte bokat platser? Vi stod upp och väntade tills planet rullade för fullt på flygplatsen. Hjälp var skulle vi sitta? Mannen som ville ha en av våra platser vägrade släppa in oss. Han ville ha platsen! Till slut tog en flygvärdinna tag i det här och fixade två platser, på var sin sida om gången. Perfekt!!!:

Under resan försökte vi sova så mycket det gick. Annalena sov en hel del och för mig gick det bättre än i vanliga fall för jag sov nog i två timmar eller nåt. Sen såg jag filmerna ”Stupid, Crazy, Love” och ”The Help” och lyssnade på ljudbok av Martina Haag och bara ”var”. Det var trångt, det var ömsom varmt och ömsom kallt, det var återigen slut på den vanliga maten och vi fick äta äcklig vegetarisk och uppenbarligen indisk mat som ramlade isär och vad mer man nu gör när man flyger.

Vad ska man säga om mellanlandningen? Kanske att det var så kyligt att det kom vit rök ur Annalenas mun när vi hoppade över från flyget till bussen som skulle ta oss till terminalen och att vi shoppade lite. Ja, och så att jag skrev det mesta av den här texten där när jag ändå var tvungen att vara vaken 🙂

Under den sista flygresan hem summerade vi veckan som gått och kom fram till att vi verkligen uppskattat varandras sällskap, hjälp och stöd och att vi gjort ett bra jobb! Vi är Jyoti, Raghu, Samal Srini och de andra evigt tacksamma eftersom vi inte hade lyckats se eller höra något annat än hotellet och kontoret under våra enstaka lediga timmar om det inte hade varit för dem. Vi konstaterar också att förra vistelsen 73 strömavbrott lätt vinner över denna vistelses enda!

Vi har också följande tips till nästa omgång Indienresenärer:

• Kräv Economy extra på flyget så att ni sitter skönt under 10-timmarsflygningen
• Stanna åtminstone en helg i landet så att ni hinner se något
• Flyg inte så sent att ni inte hinner sova ikapp innan det är dags att jobba
• Tänk på att täcka axlar och ben ner till under knäna
• Drick inte vattnet
• Spraya er med myggspray
• Klä er svalt, med möjlighet till kofta för ventilationens skull

Sen är ni nog ”all set”. 🙂

Nu stänger “Indienbloggen” för denna gång och Annalena och jag går och sover i varsina hem. Vi vill båda två tacka alla er som skrivit kommentarer och i och med det givit oss energi och en känsla av samhörighet!

Godnatt! Vi syns när vi sovit ikapp all förlorad sömn.

KRAM

Nu checkar vi ut och beger oss mot flygplatsen. Vi hörs om hur vår sista dag har varit när vi landat på andra sidan radioskuggan!!

Leaving on a Jetplane….

Aj, aj, aj! I morse hade jag riktigt ont i magen och fick såna där hemska flashbacks, som man bara kan få om man varit riktigt magsjuk precis där man befinner sig. Jag blev inte direkt livrädd, men man kan säga att jag blev skiträdd i bokstavlig mening 🙂 Tyvärr hände det som inte ska hända, och jag blev orolig att jag sett det sista av Bangalore och skulle få se desto mer av mitt hotellrum och dess faciliteter.

Jag gjorde mig ändå iordning inför arbetsdagen och följde med Annalena ner till frukosten när det blev dags för det. Jag bad om en kopp te och rostade mig en vit, antagligen helt menlös, men ack så nödvändig smörgås. Det var då Murphy kom på besök. Du vet att när något verkligen inte får gå åt helvete, så går det åt helvete? Murphys lag! Ja, typ så. För jag längtade så otroligt efter det där teet, som tidigare dagar levererats till mitt frukostbord inom en minut, men idag fick jag säga till fyra gånger innan jag fick se röken av det heta vattnet. Den sista gången jag sa till så blev det lite pinsamt för då sprang personen iväg mot köket och sedan hörde man hur hon skrek åt ”tepojken”. Då blev det fart och jag fick mitt te. Usch, det var inte riktigt så jag hade tänkt mig det. Jag ville bara ha lite te till min stackars mage…. Min mage lugnade faktiskt ner sig under frukosten och jag blev småglad igen:

Jag kunde följa med Annalena när hon gick för att möta vår vår underbart snälla guide. Jyoti hämtade oss för ännu en morgonshopping innan jobbet.

Dagens shoppingcentrum kom vi till genom att köra genom ett bostadsområde och vi insåg direkt att vi inte riktigt uppskattar hur bra vi har det hemma i Sverige. Vi insåg också att man inte behöver ha ladugårdar. Man kan ju ha korna fritt gående på gatan…

I det här skjulet bort det en familj.

Enough said.

När vi kom ut på den stora gatan så kändes den riktigt fin, men jämför man med hemma…

Här fastnade vi i kö och direkt kom det en liten tjej (i vad jag uppskattar 6-årsåldern) och knackade på vårt bilfönster. Hon ville ha pengar såklart. Stackars hungriga flicka. Efter någon minut kom nästa person. Denna gång var det en mamma med ett barn på höften. Det känns verkligen hemskt att sitta där och klaga på att det är varmt…

På vägen hem från den entimmeslånga shoppingturen mötte vi dessa kossor precis utanför kontoret. Det känns som att de här kossorna ändå har hittat en bra plats, trots att den är mitt i en högtrafikerad gata. De har ju ändå gräs under sig…

Jag hann läsa mina mail och sen kastade jag mig in i konferensrummet där jag har spenderat mycket tid senaste tiden. Idag var det aktivitetslistan (ni på jobbet vet vad jag menar) som stod på agendan. Den tog tid och helt plötsligt var det dags att bryta för lunch.

I dag hade Jyoti köpt sin egen favoritmat till mig och Annalena. De köper ju in mat åt oss (istället för att låta oss äta den mat som serveras i matsalen) varje dag så de ska försäkra sig om att vi inte blir sjuka (som förra gången). Idag var det KFC, Kentucky Fried Chicken, som stod på schemat. Det var jättegott, men nu börjar i alla fall jag längta efter min mans extremt goda hemlagade och nyttiga mat!!

Efter lunch fick jag återigen hoppa in i det, nu välbekanta konferensrummet. Här väntar vi in alla som strax ska komma och lära sig massa nya saker!

Under tiden jag var instängd i utbildning, satt Annalena och kämpade borta med sin grupp. Tyvärr har jag inte riktigt koll på vad hon gjort, jag vet bara att det har varit djupa dalar och höga höjder blandat i en härlig mix. Tyvärr kanske dalarna är lite väl låga, men en sak är säker: De uppskattar Annalena. Jag tror till och med att de sa att hon var en “blessing”. Det kan väl inte bli bättre betyg än så!

När jag till slut släpptes ut i kontorslandskapet var det återigen dags att börja beta av alla önskemål på priolistan. Jag sprang hit och dit och försökte vara till nytta och för att hinna med så mycket som möjligt. Ni ser hur svettig man blir av det va?? 🙂

Vi gick som vanligt hem från jobbet någon gång efter tio och då blev det som vanligt room service eftersom allt är stängt. Efter maten försöker jag nu packa väskan samtidigt som jag bloggar. I morgon är vår sista dag i Indien och det är dags att åka hem. Det kan hända att jag inte kan blogga mer härifrån och om så är fallet så ber jag att få redovisa om våra sista upplevelser från Svea Rike. Vi får se hur det blir helt enkelt.

Kram på er alla!

Nu är det som vanligt bingen som hägrar.

Jag började min morgon med att försova mig…. Jag hade tänkt gå upp tidigare än vad som var absolut nödvändigt för att i lugn och ro hinna göra mig i ordning. Det är inte så många såna stunder nämligen. Nu blev det istället till att göra det i full fart. Puh!

Det har verkligen börjat tära på mig och Annalena att vi inte sover tillräckligt många timmar, att vi jobbar i full fart under dagarna i total koncentration och att vi inte har någon direkt fri tid. Det är fram och tillbaks mellan hotell och kontor och däremellan försöker vi hitta tid för matintag. Det är tur att det känns som att vi gör ett jäkla bra jobb för det ger ju energi att fortsätta jaga.

Jag märker hur min kropp inte mår så bra av värmen. Jag behöver inte gå in på detaljer men jag kan säga så här: Jag pudrar näsan väldigt sällan 🙂 Jag svepte därför en vätskeersättning innan frukost.

Anledningen till min tröttmössedag var att vi gick upp extra tidigt idag för att hinna med en tvåtimmar shoppingtur innan kontoret öppnar. Vi skulle få sällskap/hjälp av en underbart hjälpsam kille från kontoret som tar av sin lediga tid för att hjälpa oss att snabbt och lätt hitta det vi behöver. Underbart snällt!! Medan vi väntade på honom så smygfotade Annalena killen som öppnar dörren åt oss varje gång vi ska gå ut eller in ur hotellet. Ni får ursäkta bildkvaliteten men så där blir det när man fotar på långt avstånd och försöker smyga 🙂

Vi åkte alltså till en mycket närbelägen stormarknad där vi hade förhoppningar om att hitta något kul att lägga våra pengar på. Här står Jyoti och berättar för Annalena hur varuhuset är upplagt.

Vi förväntade oss inte att de skulle fira jul här, men det gör det visst!!

Att de spelar kricket, det vet vi. Att jag aldrig har hållit i en sånt slagträ det märks dock för tydligen håller jag i det på absolut totalt fel sätt! Det fick jag naturligtvis höra 🙂

Eftersom vi shoppat extremfort (men jättemycket) så var vi klara innan klockan slog åtta hos er hemma i Sverige och kontorsdörrarna här nere öppnar så vi hann med en 15 minuters liten extrasväng med bilen.

Helt plötsligt bad jag killen att stanna eftersom jag såg den här byggnaden. Det måste ju vara stadens slott, eller hur?

Nope, det visade sig istället vara stadens sjukhus som faktiskt inte ens tar betalt när någon sjuk kommer dit. Det drivs helt på donationer och tydligen har de pengar så det räcker även för vården. Vackert var det och jag försökte att ta en bild med min kamera, men det har lagt av (igen), så resten av tiden får vi lita på Annalenas dito. Hon är gullig och låter mig ha den eftersom jag inte kan gå förbi en sten utan att fota den. På det här sättet får vi fler bilder än om den ligger i Annalenas väska 🙂

Även om sjukhuset var hur fancy som helst så såg gatan precis utanför det ut som alla andra gator i Bangalore….

Annalena och Jyoti poserar snällt när jag ryter till och ber dem stå still 🙂

Har man lovat så har man!! Igår sa jag ju att vi skulle försöka fota IBM-kontoret och här är bilden som jag och Annalena riskerat vårt liv för. Jorå, självklart blev vi åthutade eftersom vi var en säkerhetsrisk. Man får faktiskt inte fota såna här vita byggnader! Basta! Vi hade dock den här bilden på minneskortet och ingången är precis bakom den superdupermoderna rostfärgade lastbilen.

In i huset kommer vi eftersom vi har fått varsitt passerkort. Vi kan alltså helt ensamma ta oss upp till tredje våningen. Man behöver bara kliva över alla vattenbyttor 🙂

Första halvan av arbetsdagen förflöt i ett snabbt tempo och idag har vi verkligen känt oss som allvetande änglar som räddar världen. Vi har inte kunnat sitta still många minuter idag. De drar verkligen ur oss allt vi kan! Vi hann dock äta en snabb lunch på kontoret och stannade också till vid “kiosken” i matsalen. Detta för att fylla på Cola light-förrådet.

Andra halvan av arbetsdagen var helt galen. Den enda paus vi tog på hela dagen togs eftersom vi blev tillsagda att göra det. Då travade hela redovisningsavdelningen upp till taket. Där ställde de fram bord och tårtor. Tre stycken.

Det var nämligen tre personer på GA (redovisningsavd) som fyllt år under månaden. Den sista i varje månad firar man sedan (som på alla indiska kontor) alla på en och samma gång.

Alla är med. Även de högsta cheferna.

Här ska det första födelsedagsbarnet firas och alla sjunger “Happy Birthday to you” och klappar rytmiskt till detta. Under sången skär den som fyllt år upp en bit av “sin” tårta. Alla har fått en egen med sin egen text på!

Sen bjuder hon någon av sina kollegor på en bit av den tårtan.

Som genast tar kakan och smetar in den i ansiktet på det stackars födelsedagsbarnet Kusuma.

Jag tyckte så synd om henne ända tills vi sjöng för nästa person och jag insåg att killar är de hårdare mot…

Här fanns det ingen pardon. Det här är Gladwin. Det syns ju tydligt bakom grädden, eller?

Annalena och jag åt dock av tårtan (med rätt hand) på ett mer civiliserat sätt 🙂

Vi jobbade sedan vidare ända tills vi insåg att folk var lite oroliga runt omkring oss. Då tittade jag upp och insåg att arbetsdagen var över sedan en stund och att folk stod och väntade på att få bli ivägsläppta av de två hårda svenskarna.

Då gick vi hem, beställde room service och summerade dagen medan vi väntade på maten. Annalena hann även med att, återigen, få kontakt med hemmet i Svedala.

Jag är så avundsjuk. Jag är så avundsjuk. Min familj befinner sig i tre olika tidszoner och det har visat sig vara stört omöjligt att få tag på varandra. Tack och lov för facebook. Där kan jag se att alla i min familj lever…. Puh!

En annan sak Annalena och jag är oerhört tacksamma över (förutom att alla är så tacksamma för vår hjälp, och för att de är så hjälpsamma med allt vi kan tänkas behöva hjälp med och att vi har varandra och så vidare….)är att vi är friska! Ingen av oss har några läskiga sjukdomskänningar. Låt oss hoppas att det håller sig så!!

GODNATT på er, nu tänker jag hoppa i den där underbart lockande sängen!

Frukostbufféer ser alltid olika ut beroende på vilket land man är i. Det vet vi. Nu vet vi också att buffén i Indien inte riktigt passar vår aptit. Det var alla möjliga okända och lite skrämmande saker som stod på borden och vi hänvisades därför till samma mat som jag åt under mitt förra besök: Omelett som är gjord helt enligt mina önskemål. Det känns riktigt lyxigt att ha en helt egen kock med kockmössa och allt. Jag försökte ta en bild på honom, men jag insåg att även jag har en gräns för vad, när och hur man fotograferar. Jag vågade helt enkelt inte. Jag är tillräckligt utstirrad ändå i den där matsalen. För självklart upprepades proceduren med lite väl mycket blängande. Men nu pratar vi om omelett! Idag tog jag en nygräddad sådan med precis alla pålägg han hade, förutom skinka. Detta eftersom skinkan är något underligt sammanpressat material som inte riktigt liknar något djur som jag någonsin har sett. Till detta åt vi färsk frukt och den elaka Annalena som jag inte längre kallar kompis 🙂 varnade mig inte utan lät mig tugga på papayan som smakade så illa så att man nästan kunde spy. Blääääää! Vi blev dock mätta och sprang iväg till nästa äventyr!

Som visade sig vara en livsfarlig hårfön inne på Annalenas rum. Inte ska det väl se ut så här??

Efter det äventyret sprang vi iväg till poolen för att BADAAAAA!! Äntligen!

Poolen ligger precis utanför hotellet (den högre byggnaden till höger), gymet ligger precis ovanför poolen (där ni ser mig plaska runt) och jag tror nog minsann att man kan se löpbanden osv. där uppe. Om ni anstränger er. Gör det nu!! Ansträng er!!

Det var så galet skönt att bada i sommarvarmt vatten och låtsas att det var sommar och att man var semesterledig och jag kände verkligen hur kraften flöt tillbaks in i själen. Vatten är verkligen mitt element!!

Efter badet, som jag tog helt själv eftersom Annalena tydligen är mer en träningsperson än en badperson så var jag så här glad:

Annalena var dock inte ett dugg ledsen. Hon var ju i sitt rätta element och kämpade på i värmen!

Tyvärr fanns det ju inte bara en crosstrainer (det fanns nog ungefär sex maskiner) så jag fick hoppa upp på en jag också….

Lagom tills att Annalena hade tränat klart på maskinen och gått vidare till hantlar så tog jag chansen att hoppa av maskinen och tog lite utsiktsbilder istället. Tvärs över gatan ligger den ballaste, modernaste och största byggnaden i hela området. SAP’s kontor. De har en schysst park framför huset och det är verkligen en stor kontrast mot alla andra byggnader. Vi ska försöka fota IBM’s hus vid tillfälle, men det är inte säkert att vi lyckas för det är så många vakter och sånt där så det känns lite halvläskigt att hala fram kameran. Vi ska se om vi kan få till det…

Chefen kom även idag och hämtade oss när det var dags att jobba och vi körde igång dagen trots att vi faktiskt var de enda där. Annalena och jag passade på att läsa våra mail och komma i ordning i vår lilla “kub”.

Ganska snart droppade alla andra in och direkt fick jag en förfrågan om jag kunde hjälpa till. Här står Madhu och pratar med mig om förbättringsförslag i några av GA-processerna.

En av grejerna från kontoret som vi bara “måste” berätta om är att vattnet både på kontoret och på hotellet har en äcklig kissfärg. Den här toaletten har jag t.ex. INTE kissat i. Det där är faktiskt vattnets färg. Fräscht?

En annan grej vi kan visa är IBM’s färglada personalmatsal där många äter sin medhavda mat, men där de även säljer godis och mat.

Till oss hade de dock köpt in mat. Idag var det dags för lite Biriyani! Indisk mat som de specialbeställt för att inte vara så starkt.

På den här bilden vet Annalena ännu inte att hennes läppar strax kommer att brinna av den heta maten. (Inte så starkt med indiska mått mätt – väldigt starkt med svenska mått mätt). Jag har ingen bild på när hon sedan försöker äta sin stora kyckling på ben med sked, men jag kan lova att det var roligt 🙂

Annalena och jag köpte med oss några burkar med Cola light från matsalen och satt sedan (efter att ha torkat dem extremt rena med desinfektionsmedel och satt i ett sugrör) och funderade på vad burkarna har varit med om innan de kom till det här skrivbordet. Lutande tornet i pisa – släng dig i väggen!

Ni som jobbar på för fullt där hemma på kontoret kanske undrar om vi jobbar något här nere och det kan vi verkligen säga att vi gör. Idag har vi verkligen känt oss sjukt nyttiga!!

Jag började dagen med att göra upp en dagsplan med chefen för den avdelningen som jag jobbar mest med, sen körde jag en lång presentation/genomgång av en av våra löneprocesser och det kändes verkligen som att jag nådde fram med budskapet. Jag fick många relevanta frågor och jag log inombords när vi var redo. Jag har sedan suttit och dokumenterat alla de process- och systemförändringar som de önskar och förvånades över att ingen av oss andra någonsin kommit på några av dem. Det här kan bli bra! Innan dagen var slut hann jag sedan köra tre långa genomgångar till och när jag till slut släppte ut mitt stora team (sjutton personer) så var de nog också helt slut.

Annalena satt hela dagen fullt upptagen med sitt team. En gång kom hon dock bort till mig och pratade om en reflektion som hon gjort. “Varför har så många börjat klä på sig ytterkläder? Det var först då jag kom på att jag faktiskt inte svettades idag. Vad hade hänt? Det visade sig att Samal (min närmsta kontaktperson inom IBM) hade tagit kontakt med fastighetsägaren och bett dem sänka värmen på kontoret. Detta ENDAST för att jag och Annalena hade nämnt att vi tyckte att det var varmt igår. Oooops! Såååå pinsamt!

Igår 25,9 grader. Idag 22 grader.

“We are very sorry, but we have regulations that say that we can’t have it beneath 22 degrees in the office” Oj, vad vi skäms. Fast vi svettas inte 🙂 Vårt ord är lag!

Jag kom på att jag inte hade tagit någon kontorsbild så jag tog en när ingen såg. Den här bilden är dock tagen innan jackorna började komma fram…

Vi har verkligen kämpat idag. Vi var så slut att vi faktiskt inte ens orkade gå till någon restaurang. Vi beställde, med stora svårigheter och många upprepningar, upp mat till Annalenas rum och det visade sig vara helt rätt beslut. Det var superdupergott!

Eftersom vi jobbar tills klockan är halv tio på kvällen så hinner man inte med så mycket mer än så efter jobbet så nu är det dags för sängen.

GODNATT!!

Alla bättre (eller sämre beroende på hur man vill se det) långkörartv-serier visar alltid en liten summering av vad som hänt på sistone innan de drar igång dagens avsnitt. Så gör nog även en del bättre bloggar tänkte jag, och bättre vill man ju självklart vara. Föreställ er därför en liten truddelutt som spelar i bakgrunden medan ni läser på var vi är i storyn som vi vill kalla för Indien 2011:

♫♪♫♪ Jag och min kollega Annalena är på tjänsteresa i Bangalore, Indien. Vi ska bara vara här i en vecka och vi landade i går natt och vi åker hem sent på fredag natt. Vi har sovit ett par timmar i en hyfsat skön hotellsäng (varsin faktiskt om man ska vara petig), arbetat en dag enligt svenska kontorstider och nu hade vi alltså kommit hem från “jobbet” och skulle ta det lite lugnt, äta lite middag och utforska hotellet. Detta trots att det redan var kväll och kolsvart utomhus. Underlig känsla att börja jobba efter lunch och sen jobba tills det är kväll…. ♫♪♫♪

Annalena och jag klev in i hissen på plan 1 där vi bor och tryckte på knappen med den stora bokstaven L. Vi klev ut i lobbyn och började vår husesyn. Vad hade egentligen det här hotellet att bjuda på? Vi hittade en restaurang som verkar vara fokuserad på kött och indiskt. Vi hittade en restaurang som helt klart fokuserar på mat från havet. Vi lyckades lokalisera en bar och någon form av kakaffär. En disk där man tydligen kan få hjälp med att planera sina Bangaloreutflykter, ett business center och en hel avdelning med telefoner fanns också. Allt i eller omkring lobbyn. Ingenstans hittade vi det vi letade efter. I mitt fall en pool med härligt svalkande vatten. I Annalenas fall ett gym. Lite vatten hittade vi förstås, om man nu kan räkna den fina jätteskål full med flytande färska och vackra Gerberor som jag minns fanns här även för drygt 3 år sen. Ja, det var väl såklart några andra flytande, färska och vackra blommor än de som låg där idag, men ni fattar grejen…

Vi frågade därför en av männen som stod och var vackra där bakom disken (Alla här på hotellet har antingen turban med tillhörande tofsbeprydd uniform, vanlig svart kostym och viktigt utseende eller vit stärkt uniform a la “En officer och en gentleman”) efter poolen och gymet som vi förstått att de ändå är en hel del stolta över. Självklart fick vi då genast en guidad tur genom hotellet.

Vi började med att gå utomhus till sidan av hotellet. Där fanns den! Poolen som jag längtat så efter. Jag kan inte riktigt beskriva hur mycket jag längtar efter att få hoppa i plurret och sluta känna mig klibbig. Vår “hotellguide” var dock ledsen över att vi var gäster på hotellet under vintern. Detta eftersom det inte går att bada när det är så här kallt.

Paus.

Kallt??

Jag kände på det högst inbjudande vattnet med handen och kände att det där vattnet antagligen har en temperatur av 20 grader. För mig är det INTE kallt. Det är ju högsommar i Sverige. Imorgon ska det badas!!

Ja just ja, det var något om ett gym med personlig tränare varje öppen minut under hela dagen och nåt sånt också, men jag hörde inte riktigt vad han sa eftersom Annalenas ögon tindrade så högt 🙂

Vi ska tydligen dit också i morgon…

Efter att vi även hunnit med en liten tur till loungen/hänga-och-ta-det-lugnt-utan-att-behöva-sitta-på-hotellrummet-området så siktade vi in oss på något att äta. Vi har ju faktiskt bara ätit frukost och lunch idag. Det visade sig dock att våra magar inte riktigt var hungriga, men “nåt ska man ju ha i magen”, så vi gick till baren för att ta oss ett glas vin och något lätt att tugga på.

Det gick inte. Stängt. “Det är sen kväll ju. Skärp er tjejer.” Jaha, men då går vi till den 24 timmarsöppna restaurangen och tar ett glas vin och något lätt att äta. “Ja, det ska gå bra” sa mannen i den fina kostymen.

Här sitter Annalena alltså i den dygnet-runt-öppna restaurangen….

…och här är mitt goda och efterlängtade glas rödvin.

“No, the bar is closed”. Vi nickade bara snällt (och inombords lite sorgset) och beställde vår standarddryck istället. Vem behöver vin? Det är ju faktiskt måndag!!

Trötta och lite mosiga i huvudena gick vi i alla fall igenom dagens alla intryck medan den ene hotellanställde efter den andra gjorde sig uppenbart onödiga ärenden bort till vårt bord längst in i lokalen bara för att få stirra extra länge på mig. Varför då? Hade jag gjort något konstigt? Hade jag någon äcklig gegga i håret? Vad??

Jag får helt enkelt acceptera att jag är supersnygg eller nåt 🙂 Utstirrad blev jag i alla fall och man väljer ju själv hur man vill tolka det man är med om här i livet. Jag var inte helt säker på om jag tolkat rätt, så nu när jag har hoppat i pyjamasen och inser att min inre klocka fortfarande är 20:46 så jag är ganska pigg, medan den på sängbordet säger 01:16 och alltså borde jag sova, så tar jag en bild på mig själv för att bjuda er på. Så nu slipper ni stirra ut mig nästa gång vi ses. Ni kan alltid bara gå in här och titta. Varsågoda!

Innan jag avslutar dagens avsnitt och musiken börjar rulla i bakgrunden, så vill jag bara säga att när jag hoppade upp i sängen för att blogga (trots att det finns ett jättefint skrivbord i andra änden av rummet) så insåg jag att det har varit många fingrar som lekt över mina tangenter idag. Det har ju varit lite trassel med att få “allt” att funka…

….så man kanske skulle ta och städa lite? Renlighet kanske inte är en av de sju dygderna, men vill man nu inte bli sjuk av någon bakterie som en svensk stackars mage inte pallar med, så kanske det är en klok idé?

FÖRE städning                                                      EFTER städning
 

Bläääääääääääää

Godnatt. Nu är det dags att nanna.

Jag sätter igång musiken som avslutar dagens andra avsnitt av Indien 2011…

♫♪♫ ♪♫♪

Oj oj oj!! Vad skön en säng är när man verkligen är trött och sliten. Jag sov som en stock hela natten, som naturligtvis inte var natt, utan mer förmiddag här i Bangalore. Jag vet inte om jag ska nämna att jag blev väckt två timmar innan min väckarklocka skulle ringa. Då stod ”house keeping” (en man i vit väldigt ren och stärkt uniform) utanför dörren och ville fråga mig om jag hade någon tvätt som han kunde ta hand om. Öh!? Va? Jag har precis landat i landet typ. Låt mig sova!! Jag vet inte heller om jag ska nämna att jag en timme innan jag skulle gå upp återigen blev väckt av att det återigen ringde på dörren till rum 1114 (mitt rum alltså 🙂 ). Den här gången stod en annan lika soldataktig man utanför dörren och ville städa mitt rum. Låt mig vara!!!! Nä, jag tror jag skippar det och säger att jag sov gott!

Eftersom vi inte börjar jobba förrän klockan halv ett indisk tid (vi följer svenska kontorstider) så hade Annalena och jag bestämt oss för att sova förbi den tid då frukostbuffén serverades. I valet mellan sömn och mat prioriterade vi faktiskt sömn. Den här gången. 🙂 Vi gick därför till den vanliga hotellrestaurangen för att försöka hitta något ätbart från a la cartemenyn och det slutade med att vi satt och åt färsk och supersöt och god ananas, varsin grillad smörgås och drack te / juice.

Av någon anledning hade vi inte lyckats göra upp planen med IBM om när de skulle hämta oss vid hotellet och jag hade en känsla av att någon helt plötsligt skulle stå i lobbyn. Det visade sig vara helt sant, för innan vi ens fått in frukosten så stod högsta chefen, Srini, där och pratade med hotellreceptionisten. Jag gick och hämtade honom och presenterade honom för A. Srini är en av de IBM’are som jag verkligen aldrig kommer att glömma bort. Han är underbart trevlig. Tillsammans satt vi sedan och småpratade en stund innan Srini tog tag i det lilla missförstånd som uppstått mellan A, mig själv och hotellet. De ville nämligen att A och jag skulle betala hotellräkningen på våra privata kort. Det ville inte Srini och det behöver vi inte heller göra nu.

Under bilfärden till kontoret fick Annalena sig en lektion i hur det funkar med bilkörning och tutningar. Jag gissar att han mindes hur förskräckta jag och Linda var varje gång han körde oss i sin bil och ville direkt förklara att de inte tutar för att de är elaka eller arga. De bara gör så för att visa att ”här kommer jag”. Det är många som ska fram bara…

När vi kommit fram till kontoret och gått igenom den sedvanliga bombkontrollen (en vagn med speglar kikar igenom bilens underrede och en vakt går igenom bakluckan och bilen i sin jakt på elakheter) välkomnades vi av hela ledarorganisationen för Manpowerkontot som stod uppradade på trappen. De är verkligen välkomnande här! Vi fick direkt varsitt passerkort som går till alla dörrar inom huset. Man får inte gå igenom en dörr utan att ha visat kortet. Ska fem personer gå igenom ska alla fem visa kortet vid dörren. Det blir lätt lite köbildning och jag funderar på om det där med en biltuta kanske skulle funka? Här kommer jag!!!

Vi började sedan arbetsdagen med att samla hela IBM-teamet i ett konferensrum där det såg ut som om någon festat loss ordentligt. Bord och stolar låg huller om buller och här kunde man verkligen se hur bra de är på att samarbeta. Medan vi (och då menar jag mest Samal – för er som vet vem han är) riggade presentationen som vi skulle köra så städades rummet snabbt upp (de skyllde kaoset på IT-avdelningen och jag började tänka att vi nog har en ganska städat dito) och vi kunde sätta igång. Vi presenterade oss, förklarade varför vi var på plats här i Bangalore och gav dem de pepparkakor och polkagrisar vi tagit med oss som en typisk svensk present. Det visade sig att det verkligen var en hit med pepparkakorna. Jag tror att det tog fem minuter så var alla kakor (eller det som varit två stora burkar med kakor men som efter Lufthansas behandling mest liknande bruna kaksmulor) helt uppätna. Polkagrisarna (Polka is a dance and Grisar are pigs, so it must mean that these are “Dancing pigs” made out of sugar!) tog lite längre tid att suga I sig, men även de gjorde succé. Det tror jag i alla fall för jag hörde nog hur det knaprades lite här och där. Den bästa presenten av dem alla var nog i alla fall de pennor med Experistryck som vi också gav dem. En av killarna var helt lyrisk. Han hade tydligen lagt väldigt mycket tid på att få igång Manpowers nya bolag Experis och var tokglad när han insåg att han äntligen fick något med loggan på. Jag och Annalena drog även igenom två systemrelaterade presentationer och även om de var lite tysta när jag frågade om de hade några följdfrågor, så tror jag nog att det var bra att vi tog oss tiden och modet att stå inför alla dessa människor en lite längre stund. Förhoppningen är nu att förståelsen har ökat vad gäller de ämnena.

Helt enligt plan fick vi problem med att få igång internet på våra datorer. IBM’s IT-avdelning fick ganska snabbt igång Annalenas dator, men min dator ville verkligen inte. Jag vet inte om det berodde på att jag inte kör med samma operativsystem osv. som hon gör, men där fick jag tyvärr lägga en hel del tid. Med hjälp av Rickard och Oscar på Nordic IT kom jag till slut in och kunde komma åt det jag behövde på datorn. Tack så hemskt mycket!!

Vi har inte haft ett enda strömavbrott på hela dagen. Det är sant. Jo, helt sant! Förra gången jag var här hade vi strömavbrott precis hela tiden. Någonting måste ha hänt med det indiska elverket 🙂 Något positivt! Det kanske inte blir någon strömrelaterad olycka på löpbandet den här gången. Om man springer på ett löpband och strömmen går, så slutar man ju inte springa utan springer lätt rakt in i väggen, eller vad säger du Linda??

Då och då under dagen blev vi personligt presenterade för alla som jobbar för Manpower World Wide. Det är kul att se hur det, som förra gången jag var här bara var nystartat ”lilla” norden, numera är fullt av folk som hanterar Spanien, Nederländerna, England, Tyskland osv. Vi var först, vi är bäst och vi leder vägen för resten av världen. Ja, så måste det vara!

Gästvänligheten måste jag bara ta upp nu när jag har ordet! Oj, vad de tar hand om oss. Det är precis som förra gången, men jag hade liksom glömt bort hur gulliga de är mot gäster. Vi blev i och för sig inte mottagna med blommor och fanfarer, men alla är verkligen trevliga och alla chefer ända upp till den högsta toppen gör allt de kan för att ta hand om oss. De hämtar oss på hotellet, de ser till att vi hela tiden får Cola light serverat från en kille i vita tyghandskar som knappt vågar öppna munnen eftersom han är så blyg. Om jag inte är vid ”mitt skrivbord” så letar han upp mig och ser till att ge mig min läsk. Gulliga honom. Vad gäller lunchen så kunde de verkligen inte ha gjort ett bättre jobb! De frågade efter vad vi gillar och såg till att handla hem mat som vi skulle tycka om och som inte skulle göra oss sjuka. Idag blev det kinesiskt (tillräckligt för att räcka till en armé) och imorgon ska det tydligen bli indiskt (med en lite mesigare kryddning än vad de normalt serverar). De är så snälla här!! De hade väl i och för sig liiiite problem med konceptet – Annalena äter inte ost – för de föreslog direkt att vi då skulle äta pizza…

Resten av tiden på kontoret har Annalena spenderat i den ”cubicle” som det nordiska AR-teamet sitter i medan jag själv har delat tiden mellan att sitta med chefen för GA-teamet och med IT-folk när jag kämpat med datorn som jag nämnde tidigare. När klockan var kvart över fyra i Sverige, dvs. kvart i nio på kvällen här i Indien, var jag helt slut. Svetten droppade lite sakta på ryggen (25 grader inomhus är för varmt för mig) och huvudet kändes tungt. Resan började nog ta ut sin rätt och jag tror att de såg det på mig för då började frågorna komma om ifall det inte var dags att kapa dagen kort. Jag envisades dock med att sitta kvar för att förbereda mig inför morgondagen, lösa ett ärende som om jag satt på kontoret hemma i Stockholm och Annalena kämpade på hos AR med glatt humör.

Det sista som hände innan vi lämnade kontoret var att jag blev inkallad i ett mörkt och stort konferensrum. Där blev jag sedan utfrågad om vad det är vi vill se i Bangalore. Detta eftersom de verkligen tycker att vi, och framförallt att Annalena skulle, få se något av landet medan vi är här. Fick de bestämma själva så skulle vi nog inte jobba så mycket utan mest åka och se alla coola ställen som de verkar mäkta stolta över och visst låter det kul, men till slut enades vi om en tvåtimmars tur till någon form av köpcentrum för shopping och en sevärdhet som de fick välja själva. Vi väntar nu med spänning på att se vad de väljer. Jag hade bara ett krav: Det måste ligga i närheten av kontoret så vi inte förlorar för mycket arbetstid. Jag kände mig som en bra arbetskraft och så duktig så 🙂

Nu sitter vi här på Annalenas hotellrum och läser de kommentarer vi fått på nattens blogginlägg och vi är så tacksamma. Det är verkligen roligt att få hälsningar från er där hemma i verkligheten. När vi andats en aning ska ni nog utforska hotellet och se vad det har att bjuda. Vi har ju hört ryktas om både lounge, pool och gym. De två första passar nog mig och den sista lär nog Annalena dra iväg mig till om hon får som hon vill..

Ta hand om er nu kära läsare så försöker jag ta hand om Annalena!

Kram

 

Sist vi hördes här på bloggen var jag och Annalena på väg mot hennes ”Airport Surprise” som hon fått via denna fina lapp:

Min fantastiska gåva att få en flaska vatten värd 1EUR om jag handlade för 10 EUR slängde vi i närmsta soptunna. Mannen som tydligen har som jobb att dela ut överraskningar log stort och gav Annalena den här fina lilla gubben:

Ni känner ju säkert igen just den där sortens gubbar och vet vad de är gjorda av, och ni som känner Annalena vet ju att hon inte äter choklad. Gissa vem som fick den istället? Surprise för Mia!! Jag la glatt ner den i mitt handbagage (utan minsta tanke på att den skulle smälta) och gick mot nästa stopp som presenterade sig i form av Häagen-Dazsglass. God sådan! Där satt vi sedan med våra glassbägare och tog det lugnt. Man vill ju inte vara för tidig vid gaten. Någon gång ska man ju överraska sig själv tänkte jag!

När vi till slut tog oss till gaten så visade det sig att nästan alla andra redan hade gått ombord på planet. Detta trots att det var en halvtimme kvar till avgång. Skumt. Det har nog aldrig hänt mig förut att jag inte är först på plats. Ombord på planet blev jag och Annalena separerade direkt. Så mycket för min tanke att det inte skulle gå att skilja oss åt. 🙂 Annalena fick gå till sin plats i gången på ena sidan om mittenplatserna medan jag blev hänvisad till den andra. Annalena blev lugnad av flygvärdinnan ”Ni kommer snart att återförenas”. Det dröjde dock en bra stund innan det hände. Detta eftersom jag fastnade bakom den där typen som ni alla känner igen. ”Businessresenären som har en alltför stor väska för att få in den i bagagehyllan och stoppar upp precis alla bakom sig. Under en lång stund”. Där stod jag alltså och tänkte lugna och mjuka tankar medan A hittade sin plats och gjorde sig hemmastadd. Till slut återförenades vi dock och även om vi inte hörde någon ljuv musik så kändes det bra att vara på gång och på rätt plats. Nu var vi verkligen på väg mot Indien!

Förra gången jag reste till Bangalore med Lufthansa (2008) så hade jag väldiga problem med att få plats med mina ben. Jag är inte direkt superlång (1,69) så det var faktiskt lite förvånande. Jag minns hur kollegan Linda i närmsta sätet fick sitta med kroppen lite på sned i sitt försök att få plats med sin långa lekamen. Det är inte en sittställning man rekommenderar. Inte för åtta timmar. Med den resan i minne så var jag lite orolig över hur den här resan skulle bli, men det visade sig gå riktigt bra! Vi fick sitta precis bakom flygvärdinnornas lilla krypin vilket gjorde att vi faktiskt hade mer än bara lite plats för knäna. Nackdelen var förstås att vi inte kunde ha våra väskor under sätet framför oss utan var tvungna att lägga upp våra väskor i hyllorna. Våra väskor var dock av normalstorlek och rymdes fint! (Att vi var tvungna att hämta saker titt som tätt i väskorna ser vi bara som extra motion och som något positivt.)

Vad mer kan man berätta om vår flygresa? Egentligen skulle man ju kunna beskriva resan med de få orden: ”Vi flög från Frankfurt till Bangalore”, men jag jobbar inte så. Ju fler detaljer desto bättre! 🙂 När man senare kom rullandes med matvagnen blev vi tillfrågade om vi ville ha vegetarisk mat eller Western style. Vi bad om western. Den visade sig dock vara slut. Varför i hela fridens namn frågade de oss då om detta?? För mig spelade det inte så stor roll, men för Annalena som inte äter ost så var det lite tråkigt. Detta då ost var en av de tre stora beståndsdelarna av maträtten. De andra två var ris och potatis. Ja, ni hörde rätt. Ris OCH potatis. Rätten bestod alltså av Ris, Ost och Potatis. Lite underligt kan jag tycka. Vi lyckades dock få i oss lite mat (Jag fick A’s brieost, hon fick min smörgås) och till slut så var vi så pass ohungriga att vi höll oss till nästa gång vi kunde komma åt våra väskor i hyllorna. I väskorna låg nämligen de bars som A så finurligt fått oss att ta med oss. Vi trodde kanske inte att vi skulle få användning av dem så tidigt under veckan, men nöden har ingen lag. Mätta skulle vi bli! Här plockade jag faktiskt fram den lilla chokladtomten som numera var min, men den hade både smält en aning och smakade faktiskt precis som de brukar göra. Inget vidare. Jag lät honom gå till de sälla jaktmarkerna och där har han det nog jättebra tror jag. 🙂

Resten av resan fyllde vi med jobb, sömn, böcker och prat. Vi fyllde också i ett dokument för inresa i Indien och då insåg vi att det äpple som A hade i sin väska inte var någon bra idé. Det var nog bäst att äta upp det innan landning. För inte kan väl punkten 6a på blanketten ha att göra med frukt i magarna? Eller är det sånt de har röntgenmaskinerna till på flygplatser?

Efter vad som kändes längre än vad åtta timmar låter, så kände vi hur vi tappade höjd och hur vi alltså närmade oss slutdestinationen. Pirrigt! Hur skulle det gå med A’s äppelmage? Skulle hon fastna i tullen eller inte??

Det visade sig gå precis HUR BRA SOM HELST att få bagaget och komma ut ur flygplatsen! Givetvis var Annalena lite förvånad över hur administrationen kring vår ankomst hanterades, men för mig kändes det verkligen galet bra. Så här var det inte förra gången. Att vi fick stå i kö en stund och att de stämplar passen och ger tillbaks en liten del av den blankett vi fyllde i på planet var ju inte konstigt. Att de cirka fem meter senare stoppade oss i en ny kontroll, bara för att få oss att lämna tillbaks den lilla pappersbiten förvånade dock Annalena. Jag kände igen processen, förstår den inte, men accepterar den…

Utanför flygplatsen möttes vi av, gissningsvis, hundra män med namnlappar. Precis när vi gjort upp en plan “Maria du kollar åt höger så kollar jag åt vänster”, så kom en man fram till oss och frågade om vi skulle till Fortune Hotel. Det skulle vi. Vi fick godkänna att vi var de personer som han hade på sin skylt och sen bar det av mot Whitefield och vårt hotel.

Jag sitter just nu på hotellet och jag gissar att Annalena har hoppat ner i sängen för att sova. Klockan är 03:48 och jag är trött. Jag måste bara ta den här chansen att jubla över hur bra allt har gått! Den cirka en timme långa bilresan må ha varit fylld av underliga filbyten, hundratals tutningar och otaliga blinkningar med helljusen, men det kändes så otroligt bra! När vi väl kom fram till hotellet så bombkollades bilen, bakluckan gicks igenom för vad vi antar bomber eller oinbjudna gäster och sen fick vi checka in. Det här bådar gott!!

Bangalore, here we are!! Safe and sound.

 

Första flygresan gick finfint (den var i och för sig den kortaste turen). I alla fall om man räknar bort den lilla tjej som först satte sig bredvid mig  medan resten av hennes familj hade platser längre bak i planet, och som sen började snyfta och sprang iväg. Undrar var hon satt under resan? I mittgangen?

Här pa Franfurts flygplats har Annalena just vunnit en överraskning “Personal Surprise” medan jag vann möjligheten att handla för 10 EUR. Rättvist? I don´t think so!!

Vad gör man annars sa här pa en flygplats i fyra timmar när man väntar och väntar? ÄTER! Hittills har vi lyckats trycka i oss en kycklingwok och nu funderar vi skarpt pa att fa i oss lite Häagen-Dazs glass. Den kiosken ligger farligt centralt beläget.

Nu ska vi dock ge oss pa Annalenas surprise!!!

 

Kram fran Indienresenärerna Mia och Annalena

 

Så har då avresedagen äntligen kommit! Eller “dagen” var väl kanske lite för snällt sagt eftersom klockan inte är anständig. Dags för avfärd är det dock!!

Annalena och jag messade varandra tidigt för att försäkra oss om att båda var vakna och på gång. Det är väl alltså nu som det börjar: Vi två mot världen! Enade vi stå! Delad resa är dubbel resa osv. Från och med nu kan inget komma emellan oss. Klister ni vet 🙂

Så nu sitter vi alltså här på Arlanda och väntar vid gaten. Incheckning, säkerhetskontroll och sånt har funkat fint och nu ska vi bara få kliva ombord på planet så är det dags för lift-off. Det är nu man inte ska läsa om Arlandas bristande säkerhet va?

Hur som helst….vi är på gång mot Bengaluru, India. Eller Bangalore om man så vill. Kärt barn och namn ni vet.

Lova oss nu att ni följer oss under veckan, att ni peppar oss med bloggkommentarer och att ni tar hand om första advent åt oss!