Man kunde läsa det som skrivits tidigare, men det gick verkligen inte att logga in för att skriva något nytt.
Jag försökte fixa problemet själv, men hade inte tillräcklig förståelse för vad jag skulle göra, så till slut fick jag vända mig till mitt webhotells kunniga personal.
Efter en veckas jobb, så har de nu fått liv i den FEMTON år gamla bloggen! 🙂
Ja, bloggen fyllde faktiskt 15 år under den här stillastående perioden. Sorgligt att jag inte kunde uppmärksamma den dagen, men så blev det.
I fredags tog jag ett glas vin med min kollega här hemma hos mig innan vi gick till Raketbaren och åt middag.
Vi fortsatte vår ”After Work” hemma. Det var supertrevligt men jag avslutade vid midnatt eftersom jag skulle upp tidigt.
Hela lördagen spenderade jag med Marcus och Vera. Sofie var nämligen på Bosön för tredje dagen på rad tillsammans med övriga elitfotbollsdomare. Jag ville mer än gärna avlasta Marcus lite. Så att han tex inte behövde ta ut ett sovande barn på hundpromenad.
Jag gick till tandläkaren idag. Jag var på kontroll för någon vecka sen och då sa Carina, min tandis, att jag behövde byta ut en lagning. Idag var det dags.
Hon gav mig en bedövning kl 18:00 (jag såg klockan på väggen i hennes kliniskt vita rum så jag vet). Nu är klockan 21:22 och jag känner fortfarande inget i läpparna, tungan, höger kind och öra.
Han åkte några timmar efter den stora explosionen… Han är i säkerhet i Tokyo och har redan fått känna av våren!
Det kändes inte som att vi var nära vår här hemma i Sverige men Emma såg snödroppar idag så jag hade fel. Härligt!
I natt sov jag helt ostörd och vaknade därför utvilad vid åttatiden. Jag åt frukost och sen började jag lyssna på min nya favoritpod ”Nyhetsshowen” medan jag städade ordning i städskåpet. Det kändes bra så jag tog tag i blomvattning och städade skåpet under diskhon också. När jag var klar hade jag en lista på saker att komplettera städutrustningen med så jag åkte iväg.
När jag handlat det jag behövde så åkte jag hem till Emma. Idag tog hon nämligen hand om Elsa och lilla Vera medan Marcus var på svensexa och Sofie höll föredrag för hundratals kvinnor om hur det är att vara kvinna i en mansdominerad värld. (Det vet ju hon allt om som tekniktjej och fotbollsdomare.) Jag såg min chans till att få krama på både barn och barnbarn.
Rubriken på detta inlägg visar EXAKT när min kropp lyfte från lakanen av ren ångest. Jag låg och sov när den dova, men enormt starka, smällen ljöd utanför fönstret och jag vaknade av skräck.
Hjärnan sprang fort och tankarna var många. En bomb? Kommer de fler? Kom den uppifrån, eller låg den på marken? Var exakt smällde den? Vad ska jag göra nu? Jag tittade ut genom fönstret och såg att mina grannar hade samma panik. Jag förstod att många skulle ha rapporterat in detta så jag försökte lugna pulsen igen. Det tog en lång stund innan jag kunde somna, men till slut gick det.
Det visade sig att någon smällt av något i ett hus ca 200 meter från oss, innanför Sundbybergs kommungräns. Bilar, balkonger, en hel entré, fönster och dörrar hade sprängts sönder i ett flerbostadshus. Inga människor skadades tack och lov (!), men det är uppenbart att någon ville skada…
Detta är verkligenläskigt. Man är inte säker någonstans.
Här är en bild från mitt sovrum. När jag gick till ICA för att hämta ut ett paket efter jobbet idag, kunde jag konstatera att det smällde i huset som jag ritat en pil på. Där är det fortfarande full aktivitet med avspärrningar och poliser.
Här nedan är några inlägg från nyhetssidor. Det finns massor att läsa.
Jag promenerade till jobbet idag och hade rejält med kläder på mig eftersom jag väntade mig (och fick) regn på hemvägen.
När jag stod i kapprummet insåg jag att alla verkligen klär sig i mörka (tråkiga) kläder den här årstiden.
Alla utom EN.
Jag blev mycket nyfiken på vem denna härliga person kunde vara och frågade alla som satt runtomkring mig. Ingen kunde med gott samvete säga att de klädde sig i färg. Tyvärr.
Vid dagens slut, när folk började ta sig hemåt, såg jag vem det var. Det var Kicki!
