Idag hissades flaggan på halv stång här på ön.
Vi i familjen samlades vid Blidö Kyrka för att ta ett sista farväl av Kickan. Min extramoster. Kinas syster. Margareta.
Här inne i kyrkan har jag varit så många gånger att det inte går att räkna. Min familj har nog gjort allt man kan göra här.
Vi har döpts. Både som nyfödda barn och som tonåringar. Vi har sjungit i körer och vi har deltagit i söndagsskolor och gudstjänster. Jag har jobbat här och fått putsa fönster, gnuggat rent siffrorna som visar psalmerna som ska sjungas, försökt få igång elementen under bänkarna och tänt otaliga ljus, gift oss, konfirmerat oss och….som idag….sagt adjö till våra nära och kära.
Idag höll vi begravning för Margareta. För Kickan.
Min handbukett…
Kantorn (som gjorde mig och min syster starstrucked) spelade när min fina syster sjöng så att vi rös.
Det var ett fint och känslosamt farväl vi guidades igenom av Anders, vår präst. Han som jag lärde känna som ung flicka på konfirmationsläger.
Kina förde till slut sin storasyster ner till hennes sista vila. Nu vilar hon med poppa, Kinas pappa. och min syster Johanna i graven. Platsen vi så väl känner och alltid besöker.
Per åkte hem och hissade, enligt tradition, flaggan upp i topp.
Kina och pappa bjöd oss allihop på middag direkt efter begravningen. Vid vårt bord delades minnen av Kickan tills mitt hjärta blev helt mjukt. Min syster Anna har verkligen ett bra minne och hon väckte så mycket till liv i min gamla hjärna att jag nu är skyldig henne mycket.
Det var ett fint farväl. Kickan – vila i frid!
