Jag sitter vid vårt hems enda eldstad (fattigt, jag vet. Syrran har nio stycken (!) på sin bondgård) och värmer mig och tar det lugnt medan maken lagar Laab Gai till mig.
Klockan är snart halv nio, men vi är i fas tidsmässigt med hur vi brukar ha det. Även på vardagar. Vi tar det lugnt en stund, när vi kommer hem och SEN lagar Per mat medan jag gör någon nytta (typ tvättar eller stryker).
Vi har extremt lite energi. Vi får nästan ingenting gjort. Vi är i sorg. Sexton dagar har passerat sedan Charles, mitt barnbarn, kom till oss men inte tog sitt första andetag. Jag är mormor till ett änglabarn. Jag saknar att inte få lära känna honom. Mormor till ett barn jag fick träffa en enda gång….
