Det är mörkt utomhus. Det är mörkt inom oss. Ute är det tyst och stilla. Inom mig skriker tankarna högt och ostrukturerat.
Mitt barn har förlorat sitt barn i magen. Mitt barn har tvingats föda fram sonen som aldrig kommer att få leva och andas. Sonen som är så perfekt, har allting såsom fingrar och tår, näsa och öron. Han har allt förutom livet. Livet saknas.
Vi sörjer vårt änglabarn. Vi kramas.
Vi vet inte när man ska gå vidare, eller hur man går vidare från denna punkt. Vi famlar. Vi försöker.
Tillsammans.
