…att sjunga i en kör!
När jag var liten sjöng jag ofta/alltid med mina systrar. Vi hade olika röster och olika förmågor. Någon sjöng ljust, någon sjöng mörkt. Någon kom ihåg alla texter och någon annan alla melodier. Vi sjöng och sjöng och sjöng. Överallt, närsomhelst och om vad som helst. Vi var kända för att sjunga “hela tiden”. Vi måste ha varit jättejobbiga 🙂
När jag blev lite större var jag på spela-sjung-läger. Även då med mina systrar. Det var fantastiskt kul att sjunga hela dagarna (och att busa och leka)!
När jag var tonåring var jag med i skolkören. Jag sjöng altstämman och älskade att jag alltid fick sjunga den konstiga, men galet coola stämman i alla låtar! Dessutom fick jag ju ledigt från tråkiga lektioner för att sjunga…
Några gånger, och av olika anledningar, har jag sjungit i kyrkan. DET är ballt! Ljudet är galet häftigt och alla i kyrkan lyssnar verkligen. Det är i och för sig därför jag nästan dött… Jag klarar inte riktigt av blandningen av scenskräck och exhibitionism…
Sen blev jag vuxen, fånig och medveten och slutade sjunga.
Senaste gången jag sjöng (förutom i duschen, eller för ett födelsedagsbarn) var när jag och mina syskon sjöng för vår far. Han gick i pension (bästa kyrkovaktmästaren skärgården någonsin haft, och någonsin kommer att få) och hade firats stort i kyrkan och präst och församling såg det som logiskt att hans barnaskara firade detta med (mer eller mindre) bra sång. Så en av syrrorna skrev en sång och så gjorde vi det vi alltid gjort: Vi sjöng!!
Om jag skulle skaffa mig en ny hobby så skulle jag börja sjunga i kör!