Idag fick jag beskedet att min höggravida lärare inte ska jobba mer. Det är dags för henne att gå hem och vila upp sig inför förlossningen och bäbisen som vi antar kommer vilken dag som helst. Det är alltså dags för hennes elev att börja stå på egna rangliga ben.
Jag vet att de flesta säger att det här kommer “att gå så bra så” och att jag “inte ska ställa för höga krav på mig själv”, men det är lite lättare att säga utifrån än från där jag sitter. För mig känns det faktiskt inget vidare alls. Jag tycker inte om att inte kunna.
Hur som helst, så är det dags nu. Nu kör jag solo!
Massor av kramar till dig och lycka till med alla nya utmaningar:-) och tack för att du kom ihåg Maja på hennes dag:-)
Tack!
Kram tebaks och till mitt lilla fadderbarn!
Lycka till! Jag vet att du grejar det! Då kanske du vill ha en lunchdejt någon dag så du kan pusta ut lite mitt på dagen?
Kram, kram
Tack min ängel! Ja, absolut lunch. Kan vi lyxa till det med ett besök på Raw på Rörstrand? Supergott!! Alldeles för länge sen vi sågs!
Lycka till!!
Kram
Tack söstra mi!!!
Kina och jag önskar dig så väldigt mycket lycka till.
Tack pappa! Jag behöver det!
Det känns tufft, det förstår jag. Det är helt nya grejer för dig och vi är många som är beroende av det du gör. Dessutom gillar du inte att inte ha full kontroll.
Men vet du vad – är det någon som kommer klara detta är det du. Annars skulle du inte sitta på den platsen! Du är bäst – glöm inte det. Behöver du styrkekramar är det bara att komma förbi. KRAM!
Snacka om VLS! Tack C!
(Varma Lugna Snälla ord/tankar – men det visste du kanske redan…)