MIAS BLOGG

Hejsan!!

Jaha, vad har jag gjort idag då? Jag har fortfarande lite svårt att förstå att jag är i Japan, på andra sidan jorden. Ja inte för mig då, men för de flesta av er som läser det här. Helt galet långt bort från “hemma”.

Här är jag nu i alla fall, i Kyoto Japan, i ett land som jag aldrig någonsin sett i något annat än i ösande hällregn. Trist men det är lika bra att ignorera det och bara köra för fullt. Jag är ju vattentät!

Även idag jobbar Per och Christer på förmiddagen så jag och Carina tänkte ta oss ner och fortsätta utforska shoppingen i Japan!! Så det blev att ta sig ner till tunnelbanan i hällregn. Vi bor dock på ett fint hotell så de har byggt tak över gångvägen hela vägen 🙂 Sött! På vägen ner till stationen såg man att det “dike” som för någon dag sedan bara innehöll en anings vatten, nu var en vild sandblandad fors.

Vad ska man säga om shopping? Tja, det finns MÅNGA butiker här…

Som ligger i coola byggnader…

Efter en stund tog vi in lite energi i form av islatte och en liten “bit” mat.

Vid tvåtiden mötte vi upp Per, som står där nere och lutar sig mot ett staket. Det ser ni va?

Carina fortsatte shoppingturen men jag och Per tog en regnig promenad till Higashi-Honganji Temple. Det är enligt skyltarna världen största träbyggnad och jag kan tänka mig att det är sant, för jag kunde inte få plats med allt på en bild. Ni får några smakprov av området istället. (Det är en omskrivning för “jag fick ingen bra bild för antingen suger jag som fotograf eller så är det kameran som gett upp totalt…eller så är det bristen på ljus som gör alla bilder till skit, jag vet inte)

Man fick inte ha på sig skor i templet så det var bara att ta av sig dem och lufta tårna.

Skönt!

Inga foton fick tas i templet så de här har jag:

Nu var vi hungriga så vi gick till Donken…
Jag vet att det är lite fel men det var skoj att äta hamburgare med smak av Japan.
Välkänt men ändå helt konstigt ovant.

För att uppväga det amerikanska med äkta japansk knäpphet så gick vi och tog en öl där man redan i entrén beställer sin öl genom att betala och trycka på en knapp på den här maskinen.

Å så tog vi tuben hem igen för nu var det dags att packa eftersom vi åker vidare till Tokyo imorgon bitti. Duscha och byta om var vi också tvungna att göra eftersom jag precis nu, när jag är färdigbloggad, ska iväg på Farewell Party! Vi får se om ni kanske kan få en glimt av det partyt lite senare…

Så länge får ni nöja er med en bild av min nya hippie-väska. (Det var det namn Per gav den, när han såg den)

Visste ni att svenska och japanska är två helt olika språk?
Antagligen visste ni det. 

Visste ni att fast Japan är så långt fram, på så många saker, så förstår
väldigt få människor i landet engelska? Kanske visste ni det också…

Jag hade inte kunnat föreställa mig hur svårt det skulle bli att vara här i Kyoto. Jag visste inte att det var så här svårt att göra sig förstådd, som jag nu märker att det är. Det är riktigt tufft att inte på något sätt (kroppsspråk inkluderat) kunna få t.ex. personalen på en restaurang att förstå att man vill ha in ett saltkar. Ännu svårare är det när man inte kan förstå priset på en vara, vägen till ett ställe eller vad skylten i illrött på en meterhög skylt skriker ut åt toalettbesökaren….svårt.

Japanvistelsen fortsätter!

Dagen började för min del med en frukost med Carina. För Pers del började jobbet. Han gick iväg till konferensen innan jag ens hade vaknat.

Vi tjejer åkte till stan med tunnelbanan och försökte hitta Kejsarens tempel. Vi gick genom en stor trädgård där vi såg många fina saker. Tyvärr är vädret precis bara SKIT så det går inte direkt bra för mig att ta några foton. Jag är ledsen för det. Allt blir färglöst och trist. Sånt är livet…kokhett, fuktigt och mulet 🙂 Vi gick hursomhelst förbi en del fina byggnader.

Vi anade att vi var på rätt spår när guldanvändandet och pampigheten på byggnaderna ökade.

Väl framme vid palatset blev vi dock besvikna. Inte nog med att muren såg hård ut. Vi träffade också de allra första hårda/tuffa japanerna vi träffat sen vi kom till japan. De jobbade vid ingången. De krävde att vi skulle ha biljett för att få komma in. Var kan vi köpa den tänkte vi? Men icke…det är inte så det funkar. Man anmäler sitt intresse och ett dygn senare hoppas man på lycka. Vi kom alltså inte in!

Lomörade gick vi alltså tillbaks in mot stan för att shoppa loss. Vi gick igenom parken, nu åt andra hållet, och där kom vi till en bro. I vattnet under oss mötte vi en söt sköldpadda som så fort den såg oss, vända om och började gapa. Den tiggde mat!! Vi hade ingen mat så vi fortsatte tills vi kom ner till shoppingområdet.

De många kilometer vi hade gått i fuktig hetta tog ut sin rätt så vi satte oss ganska snabbt på “First Kitchen” och tog varsin wrap. Det var inte så japanskt men riktigt gott.

Mätta och glada gick vi så vidare, in och ut ur affärer. Det gjorde vi ända tills vi hittade “Mister Donut”. Där tog vi oss varsin dryck och några mini-donuts. Fyra var riktigt goda. Två var sådär…

Vi shoppade lite till, eller egentligen shoppade vi nog inte så mycket, det var mest tittande. Men OJ, vad vi tittade! Vi lyckades underhålla oss ända tills killarna hade jobbat klart och gjorde oss sällskap på stan. De hade inte ätit någon lunch alls och vår lilla wrap skramlade i magen så vi tog en typisk japansk snabbmatspaus. Yoshinoya!

Efter maten tyckte Per att han och jag skulle shoppa lite till. Så vi knallade iväg…

Men vi vände när vi fick ett sms från Chrille att han hittat en skitbra pub

Vi gav oss dock inte så när vi druckit några mojitos/öl tog jag och Per tunnelbanan till Kyoto Station där de har tre enorma shoppingcentrum bredvid varandra.

OJ, vad jag ville ha de här, men de fanns bara i barnstorlek…

Och jag vet att det inte funkar på bild, men här försöker jag visa att det är ELVA våningar med rulltrappor i det här shoppingcentret. Med ögat ser man verkligen hela vägen ner. Det gör man inte här så den här bilden är egentligen värdelös  🙂
¨

Högst upp på taket kunde man se hela Kyoto. Även här hade det ju helt klart hjälp om solen hade visat sig, men det gör den tydligen inte i Kyoto. Inte medan vi har varit här i alla fall!

Trötta och i princip utmattade av dagens många avverkade kilometrar tog vi oss till slut tillbaks till Kokusaikaikan där vi bor och gick in på en biljardhall bredvid hotellet.

Vi tog in några enkla rätter och förundrades över hur trötta vi var.

Jag var nog tröttast av oss alla.

Vädret utanför gjorde oss dock inte speciellt sugna på att ta oss hemåt till hotellrummet.

Fast till slut så måste man ju hem och sova, det är ju bara så!!

Idag blir det en tidig kväll. Klockan är bara tio och Per sover redan. Jag ber att få gå och göra detsamma så jag säger godnatt och på återhörande.

M

Godmorgon!

Så har jag alltså vaknat. Jag är trött och har lite svårt att veta om det beror på jetlag, sömnbrist eller gårdagens alkoholintag på Welcome Partyt. Det kanske är en kombination? Jag går och tar mig en klunk Pepsi Max till för-frukost så ordnar det sig nog…vänta.

Ok, jag är tillbaka!

Jag har laddat alla möjliga batterier under natten och går och plockar ur dem ur kontakterna. För första gången var det en fördel att många av sakerna är inköpta i det här landet under någon av Pers tidigare resor. Deras kontakter passar nämligen utmärkt här. Jag rodnade lite när jag insåg att jag packat med mig adaptrarna som jag alltid måste använda hemma……

Hmm, vi behöver kanske inte berätta exakt hur blond jag är för någon?

Jag funderade på hur jag ska vara klädd när jag ska ut på stan och insåg att det nog inte spelar någon roll. Fem minuter efter att jag gått utanför hotellets luftkonditionerade värld så lär jag vara fuktig inifrån av svett och utifrån av Kyotos otroligt fuktiga luft och/eller regn. Att duscha före shoppingen känns faktiskt helt bortkastat. Det är nog smartare att ta den när jag kommer hem igen. Om jag hoppar in i kläderna och sätter upp håret i en tofs, som lär bli superfrissigt på samma fem minuter som jag blir varm på, så duger det nog gott!!

Så vad ska jag shoppa då? Det har jag absolut inte en aning om! Det är inte så att jag “behöver” något. Ja, förutom en ny kamera då. Fast den ska jag köpa när jag kommer till Tokyo. Det är lite oroande att inte vara på jakt efter något speciellt för det är väl de shoppingturerna som man hittade mest grejjer på? Det kan bli dyrt idag 🙂

Det är natt hos er, jag antar att ni sover….jag vill ändå passa på och hälsa till er alla och säga att jag uppskattar alla små hälsningar jag får på facebook, mail, msn och här på bloggen! De värmer en svensk flickas hjärta här på andra sidan jorden att veta att ni är med mig!

Kram på er!

Så var det dags för visning av alla nya produkter för året. Jag kan (rätt ord är nog “får”) inte visa er alla coola skärmar men lita på mig, coola var de! Här kan ni dock få se byggnaden där vi var när vi såg den och så kan ni få se min man.

 

Berget utanför var helt klart coolt också och det kan jag visa!
Regnet gjorde att skogen/djungeln ångade så att det såg ut som en vulkan.

Jag och Carina kunde inte riktigt bidra med några bra bildskärmstankar, så vi gick tillbaka till hotellet efter en stund. Där hittade vi innergården där man tydligen gärna gifter sig. I Japan gifter man sig nästan alltid på hotell. Det här hotellet var tydligen inte alls annorlunda. När vi gick ut så slog hettan och fukten emot oss. Det kändes som en tropisk djungel. Här ser ni hur det ser ut.

När vi utforskat bambun nog, tog vi en drink i baren.
Efter en stund kom våra respektive och gjorde oss sällskap.

Hur sjukt varmt det är här kan ni se på min panna i denna bild… (Jag vet att ni har det varmt i Sverige också, så jag jämför inte, men OJ vad varmt det är här).

…och så var det dags för WELCOME PARTY!!

Jag kanske inte kan visa er alla hemligheter i bildskärmsform, men jag kan visa hur det var på paryt där vi minglade och skapade kontakter. Jag tror jag gjorde ett bra jobb som representant för Sverige för jag hade inte många sekunder ensam med mitt glas. Vi kan ju hoppas att så var fallet! Jag fick i alla fall min sushisida tillfredställd.

Vi fick otroligt mycket mat och dryck ikväll. Så här mycket mat fick vi inte när vi var i Vegas. Tur var väl det för jag var hungrig!

 

När stället stängde var jag glad och nöjd och gick och la mig. En god natts sömn gör säkert underverk inför morgondagens shopping tänkte jag och avböjde alla förslag om att gå vidare till ”the next bar”. Jag avnjöt istället den godaste drycken på jorden, i alla fall om man frågar mig eller Spångberg; Pepsi Max or as close as you can get on this side of the globe!

Nu är det dags att få lite skönhetssömn och så hörs vi på andra sidan dygnet! Imorgon är det dags för Per att jobba och för mig och Carina att shoppa!!!

Här fortsätter min japanska saga från igår kväll:

Vi tog tunnelbanan in till Kyoto stad och åt blandad japansk mat.
Vi tog in flera rätter och min Sashimi var helt ljuvlig.

Efter maten åkte tillbaka och satte oss i baren där vi träffade en holländare som såg fram emot finalen i VM. Han hade hittat en bar mitt i Kyoto som skulle visa matchen på storbildstv. Dit skulle han! Matchen visades halv fyra på natten här så vi avböjde lite snällt. Vi gick istället och sov i tio timmar på raken. Det behövde jag kan jag säga!

Vid frukosten mötte vi några EIZO-tyskar som tilltalade mig med namn. Oops! Guldfiskminnet som jag har gör ju att jag inte kan minnas namn. Damen i sällskapet minns jag dock VÄL. “Oh, you look exactly like I imagine Swedish girls to look” var hur hon hälsade på mig i Las Vegas för två år sen. Sen träffade vi på en oväntat oinformerad spanjor som inte visste att de vunnit VM. Hallå!! Det vet t.om. jag och jag är en ointresserad, tjej från Sverige vars land inte ens fått vara med i VM och jag är i ett land där de pratar jibberisch och ändå har jag inte kunnat missa att jag ska gratulera Anna när jag kommer tillbaks till jobbet. (Grattis Anna)

Christer och Carina hade försovit sig så Per och jag åkte själva till stan och köpte paraplyer. De behövs nämligen. Här regnar det!

När det inköpet var klart tog vi tunnelbanan till Nijojo eller Nijô Castle. Där gick vi igenom salar där golven sjöng som av näktergalar när man gick på det. Underbart läte som verkligen fascinerade mig!! Trädgården var inte helt fel heller. Synd bara att det var så regnigt. Jag hade gärna haft bättre ljus till bilderna och färre regndroppar på kamerorna.

Jag passade på att gå på toa när jag hittade en.
Gissa vilken jag tog:

Vi ringde till Christer och Carina lite då och då men de svarade inte. Jag vet inte om de försökte smita från vårt sällskap eller inte 🙂 men helt plötsligt sprang vi på dem. Vi tog en Cola och vilade en stund. Det är nämligen trettio grader varmt och superfuktigt och detsamma blir vi då.

Efter vilan tänkte vi ta tunnelbanan till det område i staden där de gamla husen finns blandat med shopping. Att köpa biljett är enligt Per “så otroligt lätt, så resten av världen borde ta efter systemet”. Vi är inte helt ense!

Jag har dock lärt mig nu hur man köper en biljett och vi kom med tåget även denna gång

Vi gick igenom ett gammaldags affärsdistrikt i form av övertäckta gator med allt från mat, blommor och godis, till kläder, skor och saker jag inte ens förstår vad det är.

Där hittade vi ett hål i väggen som serverade Okonomi-Yaki, en otroligt god “pannkaka” med valfritt innehåll eller topping. Jag åt en med vårlök som var ljuvligt god!!

C&C gav upp ganska fort och åkte hem till hotellet igen. Jag och Per fortsatte själva. Vi kom djupare och längre in i myllret av smågator.

Till sist så hittade vi en affär som Per gick igång på. Den här butiken var han nämligen på för åtta år sedan. Då som nu så gillar Per nämligen: KNIVAR.
Jag undrar hur många japanska knivar vi har…

Den här gången blev det en kniv till oss och en kniv till Pers storebror. På Thomas kniv graverade vi in “Storebror” på bladet. Fast på japanska då! Tydligen finns det tre olika sätt att skriva det ordet på. Vi valde det “snygga” sättet.  🙂  (Det är meningen att vara en överraskning till Thomas men jag gissar att han inte läser bloggen)

Vi kunde ju inte bara sluta så här och bara åka hem (fast vi var trötta och svettiga) så vi klev in på Starbucks och tog en kaffe. Per en varm och jag en iskall. Här på bilden visar jag upp min nya handväska med grisar på som jag hittade där inne i vimlet. “We made only fifty of this bag” så nu är jag unik också! Det finns bara fyrtionio tokar till i världen.

Efter det tittade vi mest och bara gick dit vi kände att stegen bar oss. Helt plötsligt såg vi det här….vad är det?? Det spelades musik och var pampigt men jag förstår inte varför. Om ni vet, så skriv gärna och berätta!

Nu var det dags för tunnelbanan hemåt igen. I lobbyn träffade vi på EIZO-personal från Schweiz som jag tydligen gjort intryck på för de var såååå glada att se mig igen. Hur kan de minnas mig så väl och jag bara ana att jag kanske har sett dem förr? Jag spelade dock med och skrattade och var (som jag tror) trevlig. Nu sitter jag uppe och på rummet med ett glas rött vin. Jag slappnar av lite innan det är dags för Welcome Party här på hotellet. Då ska vi få se årets nyheter i bildskärmsväg och vi ska mingla och ha trevligt. Frågan är om jag ska ha min prickiga klänning, och med “min” så menar jag självklart Camillas :), som jag tänkt. Carina skulle tydligen vara prickig så jag tvekar lite. Vi får se! Jag börjar med en dusch så får jag ta det svåra valet senare.

Puss

OJ, vad jag är trött nu när jag ska skriva det här!!! Ni får ursäkta mig om det blir konstigt i texten, men jag lovar att jag gör så gott jag kan. Klockan är väl typ halv tio på morgonen och jag har fortfarande en lång bit att gå innan jag får sova, jag har sjukt ont i magen och jag är svettig som en gris fast jag precis kom ut ur duschen.

Här är min story:

Halv tio på lördagsmorgonen kom taxin. Den körde oss långsammare än någonsin till Arlanda, Terminal 5. Där mötte vi upp Chrille och Carina som vi nu ska spendera åtta dagar tillsammans med. Jag har känt Chrille sen 1987 så vi känner varandra hyfsat bra och vet nog ungefär hur den andra personen funkar. Värre är det med Carina. Hon och jag har bara setts en endaste gång över en drink. Vi gissar dock att det kommer funka superfint.

Kvart över tolv var det dags för avfärd mot Köpenhamn. Resan gick smidigt och efter vår kalla måltid i Economy Extra var det i princip dags att gå av planet.

Klockan halv tre stod det fyra förväntansfulla men nervösa svenskar vid gaten och hoppades. Vi ville nämligen uppgradera från Economy Extra till Business. Många hann före oss men vårt önskemål som vi meddelat redan på Arlanda var inskrivet i SAS-rullarna så vi fick vår härliga uppgradering.

Resan över Sibirien och platån där Per tydligen alltid vaknar tog otroligt lång tid men kan man sova med täcke och kudde, kolla på film, spela spel, fika, snacka med resesällskap, hitta nya vänner (t.om. danska sådana fast jag är så usel på språket) så går nästan elva timmar ganska fort ändå. Ända till slutet vill säga, för då fick jag ont i magen som attan. När de kom med frukosten fick jag tvinga i mig maten och hoppade helt och hållet över den varma delen av frukosten.

Väl framme i Tokyo fick jag hålla mig för att inte gny av smärta. Per var en bra reseledare, van från sina tidigare Japanvistelser, så jag behövde bara hänga med.

Tur det, för jag var inte i form till att leka “gissa vad det står på skylten” lekar just då. Efter en tågresa, en Ölpaus…

…resa med snabbtåget Shinkansen

…och en tunnelbaneresa…

….. var vi framme och jag var riktigt slut.

Det var för bara en stund sen. Jag är hungrig som ett djur samtidigt som jag har ont i magen. Skumt!! Jag har duschat och gjort mig fräsch. Nu tänkte jag hänga på mig kameran och ge mig ut i den stora läskiga världen där de pratar hysteriskt fort och med jättemånga ord. De ler och är så väldigt hövliga, bockar och bugar. Enda problemet är bara att de pratar på japanska….

Nerver som skapar fjärilar i magen.
Förväntan som gör att ögon glittrar.

Nu drar jag till Japan!!

Kyoto – Osaka – Tokyo

Vi hörs!!

Jag går på semester idag! Jag börjar jobba igen 23:e augusti.
Tre dagar där någonstans i mitten jobbar jag eftersom det är bokslut,
men i övrigt är jag i solen och i plurret!!

Imorgon åker jag till Japan!! Spännande.

Ses vi här på bloggen under sommarlovet?

Kram på er alla!

Idag invigde jag massagestolen på jobbet. En kvart låg jag i mörkret med slutna ögon och blev knådad. Tyvärr handlade det om att jag hade en sprängande huvudvärk, som jag skulle klassa som något åt migränhållet (utan att vara erfaren i ämnet) och att jag försökte bli kvitt den med hjälp av mycket vatten och vila. Det fungerade faktiskt. Efter pausen var det bara en vanlig huvudvärk där man t.om. kan titta. Jag tror nog att jag vet var värken har sitt ursprung men mer om det senare…

Resten av arbetsdagen har jag fokuserat på att få så mycket som möjligt klart. 
Imorgon är ju min sista dag innan semestern!! Tjoho!!
Det har känts som om alla andra är lediga utom jag, men nu är det alltså min tur!
ÄNTLIGEN

Ikväll har jag, precis som igår, haft beredskap. Min bakjour idag var, debutanten i dessa sammanhang, Cim. Hon klarade av uppgiften med bravur 🙂 Nu är vi båda “off the hook” och det känns lika skönt som vanligt. Jag fick kämpa på med jobbgrejjer fram till halv sju, men efter det har det mest handlat om att stryka kläder inför  resan. Inte så arbetsrelaterad beredskap alltså.

Oj, resan ja….det är lite pirrigt, roligt, läskigt men skoj över den där resan.
Tänk att på lördag lunch så sitter jag på planet på väg mot Tokyo!!
Lite coolt är det allt.

Nu får jag nog önska er en god natt. Jag har i alla fall planer på att gå och sova.
Ni får så klart vara uppe om ni vill 🙂

Jag har sovit åtta timmar totalt sett om jag summerar de sista två nätternas sömn
och det är för lite för mig. Det märks. Därav huvudvärken??

Tack och Hej!!