Finbesök på kontoret

Idag var det dags för finbesök på kontoret! Ni kanske minns att jag blev upplärd av en höggravid kollega? Nu har den stora magen blivit en bäbis och vi skulle få titta, lukta och förundras! Det är vad jag kallar finbesök!!

Linn, en annan kollega, bjöd frikostigt på dessa godsaker som blev väldigt uppskattade. Inte bara av mig!

Vi tryckte faktiskt i oss fyra stycken såna där cupcakes I VAR medan den här lille plutten sov sött bredvid oss…

I flera timmar bara sov och sov han, men till slut vaknade han och gjorde klart att nu var det dags för mat!! Trebarnsmamman bara log glatt och löste problemet.
 

När killen var mätt och glad såg jag att han hade fina nyfikna och blå ögon. Det var nog typ här som den välbekanta känslan i äggledarna gjorde sig påmind…. Åh, vad det är underbart med bäbisar!!! Jag vill också ha!
 

Efter att ha varit på vårt kontor i flera timmar (när mamma t.om. hann hjälpa mig lite med några jobbfrågor) var det dags för lillkillen att åka hem till sig och vi vinkade adjö! Välkommen åter!
 

Weeeeeo! Weeeeeo! Weeeeeo! Weeeeeo! Weeeeeo! Weeeeeo!

Oj, vad det är jobbigt för öreonen med inbrottslarm som tjuter. Det känns verkligen som att de är konstruerade för att åtminstone skrämma ut tjuvarna ur huset bara med hjälp av den höga och extremt ljusa nivån som sirenen använder. Det är ju galet bra!!!!

Problemet är förstås om man inte är tjuv och inte får gå ut ur lokalen….

Pasta!!

“Fri hopp och lek!”

Så lät informationen från chefen när han skulle berätta om det samkväm vi skulle ha idag. Det lät ju lagom galet och visade sig starta med just lekar. En av lekarna innebar att ett lag läste början på en mening i en låt och så skulle det andra laget sjunga fortsättningen. Galet kul, men otroligt svårt!
20120222-215620.jpg

Lagom uppsjungna och fyllda av muffins och läsk fortsatte vi sedan till det italiendoftande Al Dente på Karlbergsvägen 25.
20120222-215805.jpg

Här förstod jag snabbt att mina icke existerande matlagningskunskaper skulle testas. Vi skulle laga egen pasta! Iklädda förkläden och sippandes på (vad man får förmoda var italienskt) vin så lyssnade vi vuxet på instruktionerna.
20120222-220606.jpg

Vi delades in i tre olika team: pastadegsskapande, pastafyllningsgörande och efterrättskokande. Lite senare fick några proffs också stå för förrättskokande.

Let the magic begin:
20120222-220940.jpg

20120222-220955.jpg 20120222-221012.jpg

 

 

 20120222-221308.jpg

 

 

20120222-221324.jpg 20120222-221341.jpg

20120222-221318.jpg

Till slut var maten färdig och allt stök undanplockat så vi fick sätta oss och äta. Inget är så gott som mat man lagat själv!! (Jo, det skulle väl vara Pers mat då förstås, men ni fattar vad jag menar) Dessutom blev jag tillsagd att göra reklam för min blogg och den chansen tog jag ju såklart så nu kanske jag fått någon ny läsare…

En bra kväll alltså 🙂

Tack för ikväll kollegor!

Luktar ni också vitlök?

Nu är det dags!

Idag fick jag beskedet att min höggravida lärare inte ska jobba mer. Det är dags för henne att gå hem och vila upp sig inför förlossningen och bäbisen som vi antar kommer vilken dag som helst. Det är alltså dags för hennes elev att börja stå på egna rangliga ben.

Jag vet att de flesta säger att det här kommer “att gå så bra så” och att jag “inte ska ställa för höga krav på mig själv”, men det är lite lättare att säga utifrån än från där jag sitter. För mig känns det faktiskt inget vidare alls. Jag tycker inte om att inte kunna.

Hur som helst, så är det dags nu. Nu kör jag solo!

In office

Jag sitter kvar på jobbet och kämpar med de uppgifter som nuförtiden är mitt ansvar. Det är inte helt lätt. Det är faktiskt svårt. Allt tar mer tid än vad jag tror och jag hamnar efter hela tiden. Det faktum att jag dessutom har mycket kvar att lära gör att jag får sitta en stund längre på jobbet varje kväll för att försöka minska högen av “saker-att-göra”. Då har jag mer ledig tid på dagen att lära mig nya saker. Min lärare har ju en VÄLDIGT stor mage och går hem vilken dag som helst så jag måste ta vara på hennes timmar.

Jag önskar er därför en trevlig kväll och skickar samtidigt en liten varm tanke till min man som sitter på flyget till Kanasawa, Japan. Ha det gott allihopa!!

 

 

En dag bland alla andra…?

Veckodagarna brukar oftast vara lite svåra att skilja från varandra. De lunkar liksom på i samma takt och med samma innehåll som dagen innan. Så är det dock INTE idag.

Idag har jag retat upp mig när dottern tappat bort den femtioelfte telefonen i sitt hittills relativt korta liv. Hur går det till? Jag har inte alls någon fallenhet för att glömma, tappa, pajja saker och förstår inte alls. Jag kanske kan fråga min lillasyster C i och för sig… Det kanske ändå finns en genetisk förklaring? 🙂

Idag har jag också ställt mig upp och skrikit åt mina kollegor. Det låter ganska tufft faktiskt när jag skriver ner det… Fast det var inte så ballt. Det förstod ni kanske redan? Anledningen till att jag skrek var såklart att brandlarmet satte igång och som den goda utrymningsledare jag är så tog jag mitt ansvar och gjorde alla medvetna om att “vi har två nödutgångar. Den ena ligger där borta och den andra ligger här borta. Ta gärna den närmsta så ni utrymmer lokalen så fort det går”. Det slutade alltså med att hela företaget (hela huset med alla företag om jag ska vara ärlig) stod ute på gatan, vid uppsamlingsplatsen, och blev dyngsura i regnet. Jippie.

Idag har jag också snuvat döden på sitt byte. Eller egentligen var det faktiskt så att jag blev räddad från ett hemskt öde av min kollega Annelie. Vi gick nämligen och pratade på vägen tillbaks från lunchen. Det regnade även då och för att inte bli helt genomblöt så hade jag dragit upp min stora vinterjacksluva över huvudet och hade inte världens bästa sikt. När vi redan hade svängt in på uppfarten mot vår entré och alltså inte alls var i närheten av ytor där bilar ska köra, så kände jag helt plötsligt hur jag blev dragen en meter åt sidan av Annelie. Jisses, vad gör hon? hann jag tänka innan jag insåg att PRECIS bakom mig kom en enorm lastbil inbackandes. Den befann sig nu där jag hade stått bara en sekund tidigare. Den backade dessutom fortfarande. Jag måste erkänna att hjärtats hastighet ökade en aning. Tack så hemskt mycket till dig kära Annelie som räddade mig från att bli en plattare version av mig själv! Lastbilschauffören hade helt klart ingen koll på att han backade mot mig…

Vilken dag va??

Födelsedag!!

Jo, jag vet!!! Man ska inte vara så tydlig med att man fyller år. Det är liksom någonting som andra ska uppmärksamma. Inget som födelsedagsbarnet själv ska kommentera. Min rubrik är alltså HELT fel…

Fast det struntar jag i för JAG FYLLER ÅR IDAG!!!  🙂

Jag har förvånansvärt få bilder från dagen när man betänker att det hänt mig så många saker som jag i vanliga fall fotograferar. Jag ber om ursäkt för det och förklarar mig med att det varit så fullt upp att jag faktiskt, konstigt nog, glömt bort kameran. Det här är i alla fall några av de saker jag varit med om:

Jag vaknade av underbar skönsång (ja, faktiskt) från familjen. De kom in i sovrummet med present och levande ljus. Underbart sätt att vakna. Undrar om de kan göra det till en vana?? Jag fick en enorm dvd-box med sex säsonger av tv-serien “How I met your mother”. (Jag frågade min, från och med idag helt nya, chef om jag nu kunde få vara ledig i några veckor för att hinna se alla arton dvd’er, men han sa nej…) Jag kommer hursomhelst ha många härliga timmar i soffan halvt ihopvikt av skratt. TACK!

Jag har fått massvis, verkligen drivor, av kramar och gratulationer under dagen från mina underbara kollegor (som antagligen har full koll på att jag gillar att fylla år). Det har verkligen varit en strid ström av underbara grattis. TACK!

Helt plötsligt kom det en stor, nej…ENORM, tulpanbukett till mitt bord och jag hade helt rätt när jag gissade att det var mina kollegor med min förre chef i spetsen som fixat dem till mig. Den här buketten var helt fantastisk. Många olika färger på tulpanerna, lagom krispighet och bundna med blåbärsris var de faktiskt helt klart värda att fotograferas. Jag kan knappt fatta att jag inte har tänkt på det under dagen. Jag är dock jätteglad för dem. TACK!

På lunchen fick jag sällskap av alla mina (från idag helt nya) kollegor. Vi gick till den goda italienaren “på hörnet”. Capri Due. Smaskigt och Trevligt. TACK!

Väl hemma efter jobbet möttes jag av ytterligare en tulpanbukett. Min käre make stod inte bara och lagade mat åt mig utan han hade även varit iväg och köpt blommor. Favoritsorten 🙂 TACK!

Födelsedagen fortsatte sedan med telefonsamtal från vänner och släktingar, sms med härliga hälsningar, ett vykort från min kära svärmor och en teckning från min brevvän Tilda och det värmde självklart mitt hjärta. Inget är bättre än att få hälsningar från er. TACK!

Sen plingade det på dörren och där stod Mattis med mamma Thérèse och pappa Peter! Tillsammans avnjöt vi allihopa (jadå, Marcus och Emma var här med) Pers goda mat och pratade och njöt. Jag fick öppna paket (ett med min alldeles egna apmössa inuti) och fick t.om. en skön sång i stämmor innan kvällen var över! TACK!!

Nu har jag suttit en LÅNG stund och tackat alla som firat mig på facebook och jag är helt tagen av alla hälsningar. WOW. TACK!!

Vilken dag!!

Ni förstår väl varför jag gillar att fylla år??

 

  

  

 

 

Jag – en tvåfoting?

Jag jobbar fortfarande kvar på mitt gamla vanliga jobb, men jag har också börjat småkika litegrann på mitt nya jobb där jag ska jobba med att bygga modellerna för alla budgetar och prognoser i hela vår nordiska koncern. Det kanske inte säger er så mycket, men jag kan trösta er med att just nu så säger det inte mig heller så värst mycket 🙂

Det jag däremot har förstått är att det är riktigt tungt för hjärnan att försöka trycka ut så mycket kunskap som möjligt till min ersättare på mitt gamla jobb under halva dagen och sen på anda halvan av dagen försöka trycka in så mycket ny kunskap som möjligt för mitt nya jobb. Jag blir helt klart tung i huvudet!

Jag undrar om det betyder att jag får större huvud nu och vill att ni ska vara medvetna om att jag redan i gymnasiet var tvungen att specialbeställa min studentmössa. Det gick nämligen inte att få på någon av de mössorna som såldes i skolan. Mitt huvud var för stort redan då…

Hur stort huvud kan man ha innan man ser ut som en tecknad figur?

 

Pampas Marina – ett favoritställe som funkar även på vintern!

Det börjar lacka mot jul. Det märks absolut inte om man tittar utomhus eller om man känner efter om det inre lugnet infunnit sig, men det är fakta. Det börjar lacka mot jul!

Det tog några av mina kollegor tag i och ordnade en fantastisk kväll för oss andra. Underbara er!! Tack ska ni ha!

Först samlades vi och drack glögg, åt hembakta (och supergoda) lussebullar (tack så hemskt mycket Åsa!), lyssnade på julmusik och fick så där lagom julmyskänsla liksom stoppad in under skinnet.

Sen var det dags för tipspromenad! I år var temat lite mindre egotrippat än vad vi är vana vid. Inte en enda fråga handlade om oss själva, Manpower eller om hur fantastiska vi är…

(Fast det gör oss ju självklart inte ett dugg mindre fantastiska)

Efter mycket vånda och många demokratiska beslut så vann det bästa laget.

Mitt lag!

Här tar lagkapten Björn emot den ärofyllda medaljen. Guld. Jag är inte så van vid att vinna just den valören, så jag kan erkänna att jag blev lite tokglad. Tokigheten syns i ögonen…

Lite mingel, högljutt inbrottslarm och en diskussion med Bevakningstjänst senare så var det dags att promenera bort till Pampas Marina för att intaga julmiddagen.

Här har jag avnjutit några mysiga luncher under den varma årstiden, men även på vintern funkar det här stället utmärkt!

De serverade en utmärkt skaldjurssoppa till aptitretare och sen var det bara att hoppa på det uppdukade julbordet. Mitt första för året!

Någon hade lagt mycket tid på dekorationerna…

Rätt vad det var klev fem musikaliska tjejer in genom dörren och sjöng luciasånger för oss. Efter ett snabbt (och coolt) klädbyte var det sedan helt plötsligt julklädda och sjöng jullåtar istället. Att de här brudarna (eller töserna som min bordsgranne benämnde dem) går på musikskola var inte svårt att höra!!

Tack för underhållningen. Den värmde ett stackars vinterhjärta!

Det gjorde även det julkort jag fick under middagen. Omtanke och personlighet levererat i ett litet vitt kuvert…. ♥

Att jag sedan dessutom som grädde på moset hade fått ytterligare ett fint kort gjorde inte alls saken värre. Jag är tacksam och stannar upp för att andas in allt det braiga runt mig.

Tack.