Ibland har jag ingen ork och bara vilar. Det är jag stolt över. Förut körde jag bara på och låtsades som att jag jag inte alls var trött. Det hade ju varit dåligt att erkänna. Det gjorde mig dock bara ännu tröttare….
Nu tänker jag att jag är värd att vila ibland. Den som inte tycker det får väl gnälla för sig själv eller nåt… Jag tänker i alla fall andas ibland.
Nu har jag andats och orkar ladda ur bilderna ur min kamera. Där hittade jag bilder på kära vänner som var och hälsade på oss på ön i lördags. Det var jättelänge sedan jag träffade dem. Jag tror att det var ett år sen. Det gör mig därför glad att titta på de här bilderna:
Det var alltså min klasskamrat Martina och hennes man Göran som var och hälsade på oss! Underbart. Jag hoppas verkligen att vi inte väntar ett år med att ses igen!